Sunshine

Sunshine Filmstaden Regi:  Danny Boyle Manus:  Alex Garland Foto:  Alwin H. Kuchler Musik:  Karl Hyde, John Murphy, Rick Smith I rollerna:  Cillian Murphy, Rose Byrne, Cliff Curtis, Chris Evans, Michelle Yeoh, Troy Garity, Hiroyuki Sanada, Mark Strong, Benedict Wong, med flera En film man blir allt mera omtumlad av och övertygad om dess storhet, ju längre tiden går. Det rör sig om dov sciencefiction. Ingenting alls av vänligt och mysigt solsken, trots att detta är den engelska originaltiteln: Sunshine. I stället är här solen döende och om så sker dör ju även Jorden. Alltså har ett antal astronauter på rymdskeppet Icarus II (redan så långt in i filmen börjar man konspirativt att undra: Vad hände med Icarus I då...?) i uppdrag att detonera en atombomb i solens hjärta och därmed kicka i gång den gamle kämpen igen. Utan detta är vi hänvisade till evigt mörker och kyla. Och nästan direkt blir det mycket spännande. Så pass stiliserat sciencefiction ? spännande att jag nog inte tror mig ha sett ens skuggan av motsvarigheten sedan den första Alien-filmen (som anlände 1979). Besättningen tvingas till diverse omändringar i rymdskeppets styrschema, vilket i sin tur för med sig bistra omständigheter att några av dem helt enkelt måste lämnas kvar ute i rymden. Det kommer i alla fall inte att finnas tillräckligt med bränsle för att frakta dem allesammans (åtta stycken) tillbaka till jorden. Och helt plötsligt dyker det första rymdskeppet, alltså Icarus I, också upp igen. Det har varit spårlöst försvunnet i sju år. Nu beslutas det att några ur besättningen ska ta sig ombord på det. Och när de väl är där så upptäcker de att... Nä, det tänker jag givetvis inte tala om. Det vore ju att förstöra en väsentlig del av det delvis nervstrimlande nöje som det är att låta sig suggereras in i handlingen av Danny Boyles och Alex Garlands film. Tillsammans har de tidigare bland annat gjort The Beach (med Leonardo Di Caprio) och 28 dagar senare, varav åtminstone den senare nämnda var sevärd (glöm bort The Beach som snabbt flummade bort på sig i den tjatiga jakten på den perfekta stranden men 28 dagar senare, som handlade om några fåtaliga efter en omfattande pestepidemi, var absolut skrämmande bra). Boyle och Garland är skottar och bara den omständigheten gör nog att de har ett mera avspänt förhållande till sf-genren, än exempelvis många sterilt strikta amerikaner. En annan lite kul detalj är att fysikern ombord på rymdskeppet heter Robert Capa (spelad av en med flottig frisyr och lätt hippie-aktig framtoning försedd Cillian Murphy). Capa var en mycket berömd fotograf, som med förkärlek plåtade krigsskådeplatser från Spanien till Indokina; där han också avled i början av 50-talet efter att ha trampat på en mina. ?Om du har dåliga bilder så beror det bara på att du inte har befunnit dig tillräckligt nära? , var ett sedermera berömt yttrande från Capa. Och visst kan man säga att personerna i filmen Sunshine befinner sig tillräckligt nära. Solen i det här fallet. Intill allt annat är det också en ur de allra flesta aspekter ur-snyggt designad film och man sitter och är ganska så angenämt helnöjd, fram till dess att intrigen snöps och det mesta reduceras till ?rymdslagsmål utbryter mellan psykopat och snälla astronauter?. Men det är ju, trots allt, bara en bråkdel av filmen som sysselsätter sig med sådana torftiga nödlösningar. I allt övrigt och väsentligt är Sunshine en cool, häftig, visuellt upphetsande och pockande dynamisk film. Men inte kan man ändå referera till den som en solskenshistoria, direkt. Men en sf-rulle befriad från allt pretto-mässigt krångel och onödigt snömos. Mycket värt, det. Spännande som satan också, som sagt var Se den alltså ? gärna.

Sunshine

"Ingenting alls av vänligt och mysigt solsken", konstaterar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén som sett Sunshine, en film han ger fyra Kurirhästar.