Varje år anordnas ceremoniella spel där 24 ungdomar lottas ut att delta. En av dem ska överleva. De 23 andra dör. Allting direktsänds i tv och mångmiljonpubliken är per automatik garanterad. Cynismen är total. Det är, som sagt, på liv och död.
The hunger games bygger på en roman av Suzanne Collins och ingår i en enormt bästsäljande trilogi (och ja: det blir absolut flera filmer; ytterligare två är planerade, kanske tre) där det är ungdomar som innehar de väsentliga rolluppgifterna.
Det har debatterats en del om det är lämpligt att ha en elvaårsgräns på filmen och där kan väl även jag vara tveksam. Även om jag som elvaåring hade gråtit blod om jag hade läst böckerna och inte fått se filmen.
OK: ungdomar slåss mot ungdomar. Och flertalet av dem dör. Men detta skildras aldrig på något spekulativt sätt, i alla fall. Mera via antydningar och genom väldigt snabba klipp. Den föreställning jag såg på söndagskvällen hade lockat åtskilliga ungdomar och dem jag kunde ögonblicksbesiktiga satt med ögonen hängande som sladdlampor vid filmduken. Men ingen bröt ihop eller rusade skrikande ut ur salongen. Möjligtvis för att besöka toaletten, dock.
Men om de mera långtgående effekterna vet man ju förstås föga. Vad som ändå är helt klart är att detta är en otroligt suggestiv film, som man sugs totalt in i redan under de första minuterna och sedan förblir suggererad av under de resterande dryga två timmarna.
Det förmedlas också, hela tiden, en hotfullt farlig stämning över filmen. Det är ett åtminstone halvfascistiskt storebrors-samhälle som skildras; styrt av Donald Sutherlands vithårige patriark-president, tillsammans med otaliga beredvilliga underhuggare
Tv-övervakning är legio. Medborgarna ute i landet är i realiteten slavar. Tjejen som har huvudrollen heter Katniss Everdeen och spelas med fängslande överdåd av Jennifer Lwarence, som förra året Oscras-nominerades för sin huvudroll i den fantastiska Winter’s Bone.
Den utspelade sig i en fattig del av Missouri och jag vet inte, men det tycks det som om den här filmen också gör. Någonstans i Appalacherna, i alla fall. West Virginia eller Kentucky är också tänkbara.
När Katniss yngre syster väljs ut till Hungerspelen ställer sig Katniss i stället som frivillig. Och eftersom hon är bra på att både skjuta med pilbåge och andra skogsaktiva sysselsättningar, så förvandlas hon snart nog till en junior-Rambo men: hon tappar ändå aldrig bort sina känslor, under de många gånger Flugornas herre-påminnande omständigheterna.
Stephen King har i något sammanhang skrivit om något liknande som detta och Suzanne Collins kan definitivt inte beskyllas för att vara alltför subtil, men hon får ändå fram en hamrande sorts hotfullt laddad spänning, som mycket väl har tillvaratagits av filmens regissör Gary Ross.
Josh Htcherson gör ett acceptabelt porrätt av Katniss mera bleke medtävlare, den praktskt lagde bagarsonen Peeta. Och i biroller glänser Woody Harrelson som ungdomarnas sprittörstige, men alltmera sympatiske, handläggare och Stanley Tucci, som den överentusiastiske programledaren för tv-showen som nogsamt följer spelet (tänk här, gärna, Big Brother och alla annan spekulativ dynga av samma sort - vi befinner oss inte så särskilt långt borta från det som skildras här ...).
De flesta av invånarna i Panem ser förresten både grälla och väldigt speciella ut.
Det kan ni själva övertyga er om. För även om detta är byggt på en ungdomsbok och mestadels innehållande ungdomar i de väsentliga rollerna, så är det absolut ändå en film för alla möjliga publiker.
Jennifer Lawrence är absorberande dynamisk och hela filmen otroligt suggestiv.
Ta med er en lämplig ungdom som alibi och bege er skyndsamt dit.