Struktur ger kroppen frihet

et började med en kurs, en workshop, under studierna på den berömda dansskolan P.A.R.T.S i Bryssel - en av den samtida dansens absoluta huvudstäder. Danseleven Marina Palovaara, född och uppvuxen i Luleå, fick lära sig grunderna i en särskild form av improvisation, utarbetad av den berömde koreografen William Forsythe.
En mycket strukturerad form av dansimprovisation där dansarna i utgångspunkten rör sig inom en strikt ram, en tänkt kub.
- Jag tyckte det hela var mycket tråkigt och jag kunde inte förstå hur det kom sig att ett världskompani som The Forsythe Company använde sig av just den tekniken, berättar Marina Palovaara.
Hon hade sett en föreställning med kompaniet och såg där inget instängt och styrt. Hennes frågor blev till uppmaningar och under våren sökte hon sig till regissören Jan Ritsemaas centrum för performing arts i en gammal katolsk flickskola i Frankrike för att studera metoden närmare. Resultatet blev ett eget solo och just nu är hon i färd med att tillsammans med dansarna Thomas Hämén och Yessiqa Lövbrand arbeta vidare inför en föreställning i september. Bakom projektet ligger Dans i Nord.

Frigjord från tankar
Kanske kan arbetssättet bäst förklaras genom ett av de citat som jag hittar i Marina Palovaaras projektbeskrivning: "Han vill dansa men fastnar i bilden av vad dans är". Genom att röra sig i fasta ramar kan dansarna lättare frigöra sig från sina egna tankar om dans, sina egna bilder av vad dans är och närma sig sitt eget muskelminne.
- Våra muskler glömmer aldrig våra erfarenheter av rörelser som vi lärt oss och utövat kontinuerligt genom livet. Det strukturerade i den här metoden gör att man lättare kommer åt det intuitiva och därmed kan komma bort från föreställningen om hur dans ska se ut. Man flyttar helt enkelt sitt fokus, från kroppen till annat runt omkring, riktar in sina tankar på problemlösning i stället för att försöka komma på rörelser.
Även om deras gemensamma arbete kommer att resultera i en föreställning, där också Marina Palovaaras solo kommer att finnas med, är vägen dit viktigast just nu.
- Resultatet av vårt arbete blir förhoppningsvis en öppen och inbjudande föreställning, men jag vill hellre säga att vårt mål är att ställa ut produkten av vårt arbete för en publik, snarare än att tala i termer av att "göra en bra föreställning".

Tredje gången
Det är tredje gången Marina Palovaara koreograferar dansföreställningar i Norrbotten. Senast satte hon upp Considering Night as my Theme - Only Choice tillsammans med den brasilianska dansaren Carlos Garbin i samband med nattfestivalen i Korpilombolo i december förra året.
- Det viktigaste med dansutbildningar är att man får tillgång till sin egen generation av dansare och koreografer, säger Marina Palovaara, som efter tre år på Svenska Balettskolan i Stockholm tog sig vidare in på prestigefyllda P.A.R.T.S i Bryssel.

Bästa skolan
Där har hon gått i ett och ett halvt år och tänker sig kanske ytterligare ett par års studier senare.
- Skolan är indelad i två cykler. De första två åren handlar mycket om träning och teori och under de kommande två åren fördjupar man sig antingen i dans eller koreografi. P.A.R.T.S är verkligen den bästa skolan man kan gå på, men med Svenska Balettskolan i ryggen har jag redan fått mycket av den teknikträning man får i Bryssel. Eftersom jag känner mig så ivrig att komma igång med mina projekt lämnade jag skolan lite i förtid.
I Bryssel mötte hon ett uppfriskande dansklimat och ett enormt utbud av dans på scen.

Kunnig publik
- Där finns en stor och kunnig danspublik och många koreografer och dansare som går och tittar på varandra. En förställning ena veckan kunde få ett direkt svar av en annan koreograf den andra, berättar Marina Palovaara, som trots att hon sett minst en föreställning i veckan under nästan två år i Bryssel konstaterar att bara två av dem var riktigt bra.
- Det spretar mycket och målet kan aldrig vara att allt ska vara bra, vad nu det betyder. I stället finns det stort utrymme för spontanitet och improvisation, ett slags allvarligt sökande som jag inte ser i Sverige på samma sätt. Här är allt mer styrt, en dansstil i taget, ett uttryck åt gången.
- Dans är väl som alla andra konstformer en spegling av samhället runt omkring. Kanske ligger den största skillnaden mellan Sverige och Belgien i danspubliken. Jag skulle önska att vi här kunde få en stor och kunnig danspublik som kunde ställa krav och efterfråga dans. Det tror jag är det allra viktigaste att jobba för just nu.