Låt slumpen styra, dra ut ett band ur hyllan ... så hamnar man i 80-talet, ja 1800-talets åttiotal, ett av de årtionden då det var en lust att leva, då de murkna åsikterna föll i stormarna och en ny, radikal generation ställde diskussionens frågor som aldrig förr.
Det var Strindbergs begynnelse, kallas helst det moderna genombrottet, det gjorde Brandes först.
Strindberg skrev mycket under de åren, i Likt och olikt finns uppsatser och tidningsartiklar 1884-1890. Som vanligt spelar han dubbla roller, sin egen tvillingbror, den reaktionäre intill den radikale, den upphöjde intill den perfide, upplysningsanden och mörkermannen. Lika ljus tidningsman som mörk kvinnomotståndare, som analytiker skral men som polemiker rena ärkeängeln, ett bart huggande svärd.
Sverige dissekerat och förevisat: "Och dock är svensken mer europé än andra europeiska folk! Ja! Engelsmannen föddes engelsman, med franskförakt och något tyskhat; fransmannen föddes fransman med tyskhat och engelskt förakt; tysken är tysk med omväxlande franskhat och rysshat. Tyskarne lära sig på sin höjd ett språk utom sitt eget, engelsmannen nästan intet, fransmannen intet".
Stilen är en strid mellan motsatser i själva meningarna, plus humorn. Och så den övermänskliga mottagligheten.
Ett överretligt nervsystem skriver han någonstans, om sig själv. Som driver språket framför sig och tvingar det till stordåd efter stordåd. Och allt man behöver göra själv är att gå fram till bokhyllan.