Jag läste om Inferno, i ett försök att vara lärd. Språket skickligt, men ändå främmande eftersom det är översatt franska. Och allt jag såg hade de andra redan sett, livskrisen, religiositeten, det ockulta och Swedenborg förstås (helvetet är ett tillstånd). Tills jag kom till det ljuvliga ställe där Strindberg tar farväl av skapelsen, teatralt vältalig.
Men vad är det han gör?
Jo, han köper smågott åt djuren i Jardin des Plantes. Infernokomik. Bröd och körsbär till djuren, gamle björnen Martin ägnas särskild ömhet. Jag tror han skrattar åt elefantungen som spottar honom i ansiktet, åtminstone ler han belåtet. Ingenting infernaliskt, varken makter, guldmortlar, elektricitetsmaskiner eller samordnade knackningar om nätterna. Det är bara farbror Strindberg som myser runt, men påstår att det är ett heligt uppbrott. "Farväl bisonoxe ... Jag lämnar det jordiska paradiset".
Jag försökte förstå Inferno originellt och lyckades av en slump. Mina egna understrykningar från ungdomen var obegripligt allvarliga. I denna roande bok som bara alltför pratsamt beskriver konsten att komma vidare när det krisat fast. Äktenskap, ekonomi, författande och existensens ställning. Tokigt? Ja, men lite för vältaligt för att vara patologiskt. Febrilt sökande alltings sammanhang. Och makterna? Jodå, ständigt närvarande. Men, som Lagercrantz kallt konstaterat: " Strindbergs makter är praktiskt folk och går aldrig i vägen för hans författarskap".