Envar sin Strindberg. Malmådran i hans författarskap räcker att smida honom till vadsomhelst. Strindberg - fredskämpen (Zennström), Strindberg - folkkämpen (Myrdal), Strindberg - journalisten (Kullenberg), Strindberg -den kulturkonservative (ungmoderaterna).
Då är han ouppnåelig, hur når man Strindberg - monumentet? Aldrig intim, trots sin teater, attraherar han lika starkt som han repellerar. Och så mångformigheten, ateisten-alkemisten-radikalen-rationalisten, alltid lika folkligt from. Encyklopedisk, men inte nära.
Utom i breven då. Eftersom de räknas till tiotusen måste man genast vända på tesen, där är han nära! Tillslaget absolut rent, men inte spontant. Minsta brevkort kräver koncentration påpekar han någonstans.
Alla skrev han till, om allt. Tiggarbrev till bekanta och kravbrev till Bonniers, hatbrev till ovänner och älskliga små adresser till sjuka barn här och där i Europa. Drängkammarbrev till ungkarlar och lågande kärleksord till Siri von Essen, fumliga av åtrå. Det sista brevet är några darrande tackrader skrivna med blyerts, det första brevet en folklivstavla till föräldrarna från en sommarvistelse, höskrindor och sädesskylar. Skymningen till slut, bland smärtor och morfinrus. Korta farväl, till dottern Ann-Marie, till paret Branting. Mycket nära.