När jag försöker läsa om Strindbergs Liten katekes för underklassen uppstår ett närmast patologiskt problem. Tanken är att nå fram till klarspråk från 1885, men dess för innan måste jag frilägga Strindberg från Jan Myrdal och mig själv från Myrdal. Det som att bena fisk, men tre olika slags filéer på fatet. Först därefter är jag framme i åttiotalets trotsiga modernitet.
Envar sin Strindberg och för oss trotsande sextioåttor blev han folkhjälte och ställdes under fanor och banderoller. Jag tror lilla katekesen var viktigast. Och vägen dit plogades av Myrdal, i urvalet "Ordet i min makt".Man har sina läsningar och sina präglingar. Myrdals ord normerade en hel generation, och han ställde sig i successionsordning till Strindberg, en radikal, en samtida, decimalerna var oviktiga.
Katekesen var åttiotalsradikal, men trycktes först 1913 och Myrdal lärde oss: det är före Marx, det är Rosseau och Tolstoj. Och Strindbergs språk är en klassfråga, det är svenska i kampens tjänst, men han har lärt av både Heine och Tegnér. Man kan bena ur Myrdal, men kasta bort honom med benen, aldrig.
"Vad är samhället?
En samlevnadsform, som utvecklat sig under inverkan av överklassens syfte att hålla underklassen under sig."
Det här var första radikaliteten. Det skulle komma en andra. För Strindberg. Inte för oss sextioåttor.