Tänk om allting i dessa hans ordmassor handlar om någonting annat? Om syftet inte alls var att undervisa, förarga, avslöja allt det samhällsmänskliga som var för handen under livstiden. Allt det som frågats och svarats på i hundratals böcker från lärdomsvärlden om Strindberg.
Om allt var en övning, ett prov för det som inte kan formuleras? Dramerna främst, men också det mest föraktade, de vetenskapliga prövningarna som inte ens kom i närheten av metod och kritik. Liksom novellerna, den hetsiga polemiken, dikterna som pendlade mellan idyll och smärta. Ingenting var riktigt meningen, en förövning bara, till en helt annan dialog, en formulering bortanför, dit språket aldrig kan nå.
Är det kanske Wittgensteins mening med den bok som han menar inte fanns i Tractatus, den som var den egentliga och viktiga? Fram till språkets gränser når vi, i Strindbergs fall under evig kamp, och över gränsen kan vi inte komma, men vi anar. I en gränstrakt erfar man tillvaron av det andra, det vet varje gränsmänniska. Och Strindberg, som alltid tog allt till det yttersta, tänjde sin gräns och ställde hela sitt väldiga opus som ett, och ett enda. Provet: vad kan människan inte säga med språket?