På Strindbergs tid kallades kritikern ännu "konstkritici" och så självklart att han provade genren med största framgång. Dessutom skrev han 1877 ett roligt litet häfte som skulle göra läsaren själv till expert, Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare.
Raljant och ungdomligt övermodig, facktermer, lite teknik och det givna pladdret, någonting att droppa på vernissagen. Strindberg var bildmedveten, alltifrån begynnelsen, är just den typen av författare, hans psykologi och stil är alltid rumslig. Och det nya friluftsmåleriet var som hans prosa, ljuset var verklighetens, inte den indammade ateljéns dunkel. Så fanns också hans vänner i den nya skolan, opponentrörelsens antiakademiska. När han i Det nya landskapsmåleriet gör sig lustig över ateljémålarnas tacksamma luft, ideala tallar och karaktäristiska stenar är det hejdlöst roligt.
Senare går han ännu längre, när Konstnärsförbundet blivit de etablerade. 1894 gör han ny konstteori och talar om det "automatiska" skapandet, nya konstriktningar och essän Slumpen i det konstnärliga skapandet. Då är han i framtiden, låter bilden föra i dansen, konstnären får följa. Så här avslutar han: "Efterbilda naturen på ett ungefär; efterlikna framför allt naturens sätt att skapa!" Framtiden, mycket långt in i framtiden.
Och 1909 års män beundrade Strindberg, donerade 75 kronor till nationalinsamlingen och lät Fanny Falkner delta på sista utställningen. Ett stadgebrott faktiskt, en kvinna, men utanför katalogen. Framtiden knackade på.