Den normerande Strindberg. Underligt nog känns det inte som en konstruktion. Inte som någon av de vanliga stiliseringarna, radikalen-rasisten-busen-kvinnohataren. Men hans nästan totala öppenhet i sitt skrivande liv satte normen för 1900-talet, eller kanske antinormen. För generationer av författare, radikaler, kulturdebattörer, ja personligheter inom området som har till yrke att kommentera människan i ord. Märkligt nog saknas strindbergiana i ämnet.
Han gjorde mönstret för oss alla som otåligt vill följa efter den nya tanken och grubbla över den gamla. Som hellre bryter gamla vänskaper än sullar ner sig med sentimentalitet. Som vill pröva allt och lämna allt efter sig, konster, kunskaper, ideologier, insikter, åsikter. Som har en enda trohet, när vi svär på idealens fana, och det är mot egna gärningen, att den måtte fortsätta.
Som därför aldrig väljer makten och anseendet, ja inte ens lojaliteten och liknöjdheten. Som gärna lever kräsligen och gott, men aldrig prostituerar sig för det stora bordet, vare sig det är fyllt av delikatesser eller ansökningshandlingar.
Där är han norm och vi vet vad han gjorde och sade. In i varje revolterande detalj. Vet också vad det kostade och hur stort hatet blev. Och medan vi gladeligen väljer och vrakar för sånt som passar oss ur denna djupa brunn, intalar vi oss själva både trohet och rebelliskhet. Det är stor, men grym humor hur vackert normerade vi är.