Den goda smakens balanskonstnärer tycker fortfarande att Svarta fanor är en infam bok. Som om det vore en nackdel. Senast PC Jersild, som tanklöst upprepade det hundraåriga omdömet, det som omedelbart stämplades fast vid denna uppgörelse med sekelskiftets tongivande kulturmänniskor, liberaler och litteratörer.
Vanligast då var att inleda recensionen med att boken inte var värd en recension. Varpå den bestods de mest rasande sågningar en svensk roman någonsin fått och omedelbart såldes slut.
Tre år fick boken ligga till sig innan Strindberg 1907 äntligen vädrade ut bland sina gamla åttiotalskotterier som vuxit in i både stat och makt och blivit egenintresse fast de började som rena ideal.
Boken börjar med en hatmiddag där alla måste spela goda vänner eftersom de har olika intressen att bevaka. Dessa överstiger antipatin. Sådana middagar samlas än.
Det radikala -68 gjorde nytryck av boken och såg ett hart när socialistiskt program alltifrån Röda rummet. Det var ganska grovt, men hade en revolutionär poäng, Strindberg hade verkligen förflyttat sig, undan för undan från makten och härligheten. Men program var det inte, bara en utstädning, av radikaler som blivit idyll, en satirisk nyckelroman om sådana som Levertin, Carl Larsson och Ellen Key, hon med den röda näsan och de starka intrigerna. Får man säga så om en god människa? Om någon som gör gullegullkonst av familjen?
Att inte stanna upp, växa fast, dyrka sin upphöjdhet. Att ställa sig vid sidan av sin framgång och rannsaka. Många har påpekat att Svarta fanor också var en självuppgörelse. Då måste man förstås läsa på djupet, något som fina människor sällan gör.