Kvinnas frigörelse, det innebär mannens avsättning, den bildade klassens misär och tillskapandet av en kvinnlig klass av androgyner.
Skrivet av Strindberg 1895, tryckt i Vivisektioner II. Ett stycke fullt av misogyni och homofobi. Strindbergs kvinnohat kräver sin diskussion, det är väl förberett.
Intressant är allt det förebådar. "Mannens avsättning" - det är Susan Faludis iakttagelse, hon som skriver om den amerikanske mannens kris, ställd inför en vardag utan viril heroism, men tillfälligt återupprättad efter 11 september. Hundra år senare, manligheten äntligen i kris.
"En kvinnlig klass av androgyner", det kan låta som bakgrundsmaterial till KD:s ställningstagande om könsbyten, sådant som tänks men inte sägs, rädslans politik. Endast meningen "den bildade klassens misär" har blivit historia, den klassen tänker på annat, pengar väsentligen, bildning aldrig.
Men ... i dramat Ryttmästaren (!) ställs allt på huvud. När denne tennsoldat klagar över att soldater inte får gråta och frågar oss: varför är det omanligt? Mjukisen Strindberg, hans veka händer. Därefter låter han huvudpersonen gå under, i famnen på sin amma. Vem är det då som blir vansinnig, den veke eller den starke? Eller kanske han som inte kan välja mellan sin personlighets två stridande läger? Och vart tar hatet vägen?