En god sak med den stora nationalutgåvan av Strindbergs skrifter är att den lyfter hans åttiotalsskriverier. Sådant som "Societeten i Stockholm", ett elegant och livsnödvändigt stycke. Där kan man läsa maktens ansikte bak den skinande masken. Om Oscar IIs "kuriosamagasin", om hans drottnings smaklöshet och kungens dubbla kärlek till sång och sångerskor. Jo, det var åtalbar, men avsett för franska tidskriftsmarknaden och kanske för framtiden, sent blev det översatt och utgivet. Det var radikalt därför att det var sant och exakt. Man avundas honom förmånen att få skriva sådant, det är ovanligt, även idag. Ironin är som en neutronbomb, utplånar maktmänniskan, ingenting fast förgås dock.
I beskrivningen av Svenska akademin, av Tegnérs Fritjofs saga och svenska supseder är det rena farsen, med tecknandet av "dagens män" är det rena revolutionen. "Så snart en begåvad man gjort någon uppfinning, flyr han till utlandet för att där få de anslag och det stöd av publiken han behöver. För att stanna kvar hemma måste man ha mod, tålamod och helt avstå från all personlig egenart. De som stanna bli förr eller senare förslöade under trycket av reaktionen och den allmänna kulten av medelmåttigheten."
Det bränns, om någon skreve motsvarande avräkning med dagens makt skulle landet gå omkull, imploderas, avlida med dödsruna av DN:s ledarredaktion och trösterik krönika från Wolodarski. Så svag är nationen idag. Men sedan bränns det ännu mer, om dagspressen: "I brist på begåvade journalister följa tidningarna opinionen istället för att bilda den. Bagatellartade händelser, nöjesliv, småskvaller, reklam, mondäna evenemang översvämma spalterna och ge alla dessa stora tidningar en provinsiell smak."
En bild av 2012? Självklart, men formulerad 1885, i god tid.