Efter en lång tids umgänge med en och samma författare, med samma skrivande varelse, börjar meningarna liksom frigöra sig. Det tidstypiska bruset sjunker till botten, förenar sig med annat grums. Därför är Olof Lagercrantz andra bok om Strindberg hans viktigaste, men så särskilt känd är den inte.
Titeln är saklig, Eftertankar om Strindberg och boken helt tunn, men efterklangen! Varje författare borde författa en sådan skrift efter den bok man just givit ut. Boken med efterskörden, när man äntligen begriper det man försökt arbeta fram i förstone, men mest visat ambition och blivit svettig.
När börjar egentligen Strindbergs dag? frågar sig Lagercrantz i ett av de aforismliknande kapitlen. Shakespeares började ju först hundra år efter hans död och varar än. Hans liv var bara ett "embryonalt förstadium". Strindbergs samtid var förblindad av hat och kärlek, av sina egna konflikter och därför såg de bara delar av verkens helhet. Och August själv var styrd av sina egna förväntningar, och av tidens spel. "Först nu börjar han bli bekant med oss. Hans dag börjar och det är ännu en stund kvar tills solen står i zenit."
Lagercrantz förtröstan är underbar men kan diskuteras. Hans iakttagelse, att författaren inte lever djupast i sin livstid utan i sina läsares, den tanken är djup, sann och lätt sorgsen.