Vilka är tecknen på att en författare är en klassisker? Att man fortsätter att läsa och citera honom, självklart. Men kanske också att den häpna förtjusningen i omdömena står sig över tiderna? Den där förvåningen över att texten känns ny och aktuell, skriven rakt in i det nu du lever.
Folket i Bild, den bildande tidskriften, gjorde jubileumsnummer för Strindberg år 1949. Ett födelsejubileum, medan vi firar dödsdagen. Skört och gulnat, en hårt retuscherad huvudperson på framsidan, Strindberg och världen. Varpå den storartade publikationen, vilken nog mest lästes av arbetare, söker upp världsförfattare som får uttala sig om jubilaren. Laxness, Camus, Koestler, Diktonius, Mika Waltari. Stora namn, några redan glömda, redaktionens globala överblick är självklar men imponerande.
Camus, existentialisten, beundrar Strindbergs frihetslidelse "utan gräns". För Diktonius är han ett ljus för såväl natt som dag och Elmer har läst produktionen tre gånger i sitt liv.
Koestler talar om en hörnsten i sitt skapande, Waltari om dramatiken, men mest omskakad är Laxness, islänningen. Han märktes för livet av svensken som han läste redan som 17-åring.
Sittande på ett stadsbibliotek i Sverige någonstans betogs han och det gick aldrig över.
Med sitt vulkaniska språk gnistrar han fram en bekännelse om sin förebild, "jag levde alltså under mer eller mindre akut Strindbergsbesatthet i nästan ett årtionde under min ungdom".
Och samtliga de tillfrågade sträcker vapen när det kommer till detta med språket. Orden och elden, hur de drabbar. Och att det förhållandet gäller människan, inte något akademiskt, något nördigt speciellt, utan livet. Där har ni klassikerns hemlighet, det gäller livet.