Det är ju tid för kräftor, så låt oss vara lite lättsinniga i umgänget. Allt i livet kan inte vara analys, det finns mat också. Vi kastar titlarna och säger August. Som vore vi närvarande vid middagen med tullförvaltarn, postmästaren och lotsåldermannen i Trefaldighetsnatten, den vackra dikten:
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!
Jaja, den ordningsamme påpekar att dikten är riktad till våren, men jag säger att den är riktad till kräftkalaset. Eftersom idén faktiskt redan hade väckts i Giftas, där magistern äter kräftor med ceremoniel, som han alltid gjort. Och det där med att kräftorna ska vara honor, det förstår jag mig inte på, huvudsaken köttet är fast och friskt. Men kombinationen är den rätta, syra, salt, mäktighet, sötma, sträva tuggor och lätta. Spriten behövs egentligen inte, och i så fall bara en liten en, men ölen är viktig. Hade Strindberg haft IPA, Indian Pale Ale, hade han fått in det i dikten, nu fick han blanda eget istället.
Det är en gudaspis med kräftorna, man blir mätt utan dödsförnimmelse, aldrig däst och tung. Ja, mer hade jag nog inte att säga i ämnet, som ju är avsett för gommen, som kan göra annat än rymma språkets ljud. Njutningen av kräftor exempelvis, och glöm då inte dillen, den bästa!