Strindbergsåret 2012/29: Den stora fejden II

Så kom det sig att Strindberg blev vänsterns man, Heidenstam högerns när 1900-talet tog form. Hedin, nationalhjälten, har inte kommit ur skamvrån än, Levertin var visserligen död när debatten tog form men fick postumt massor av stryk och ligger i evig slagskugga. Liksom Böök. Den förste var författare, glömd, den andre kritiker, glömd.
 
I diskussionen var Strindberg hänsynslös, men personangreppen var ömsesidigt blodiga. Hyllningarna till ”folkets man” var hos vänstern smått devota medan högertidningarna tuggade fradga i epileptisk vanmakt, förbisprungna.
 
Heidenstam fick hedersdoktorat och medaljer, men föll från sin sockel som nationens diktare och idol. Han återkom inte. Strindberg fick folkets hyllningar; fackeltåg, kommittéer, uppvaktning och insamling. Han ideologiserades i vackra arrangemang. Kulten inkorporerades i den arbetarrörelse som gick mot sin mest vitala period någonsin. I bakgrunden hör man sorlet av en klass på marsch. Upptäcktsresande Hedin fick en mörk framtid, förblindad som evig tyskvän och småningom lojal Hitlerbeundrare. 
 
I debatten ritades allt med tjocka konturer, förenklingar och omtag, i omläsning ganska nötande. Det förebådade, men dolde också, det blev länge omöjligt att läsa Heidenstam gillande om man uppskattade Strindberg.  Så normerar historien oss. Överraskningarna är därför roligast, som gamle Karl Östman, arbetarförfattaren från Sundsvall, och den sympatiske filosofen Hans Larsson, kloke-Hans från Lund. Ytterst få kvinnor kommer till tals.
 
Olof Lagercrantz har en lysande sammanfattning av detta stora tumult: ”Innerst inne gäller Strindbergsfejden vem som ska få bestämma vad en diktare är. Därmed avgörs också frågan vad en människa är och hur det samhälle ska formas som denna människa ska bo i.”