När Strindberg skriver naturen målar han. Och han var bättre författare, vad än auktionspriserna påstår. Som en nationalromantiker målar han i texterna, hög ton, egen kolorit och med en besatt kärlek. Gärna storslaget och självklart besjälat. Han har sitt landskap, framför andra, men det hade sekelskiftets stämningsmålare också. Skärgårdslandskapet, det kultiverade och vilda, idyllen som låg försänkt i det otämjda. Det var hans.
"I havsbandet" må vara en nietzscheansk dröm, men fågelporträtten är Bruno Liljefors, ejdrarna, skrakarna och alfåglarna, inkännande och detaljrikt återgivna, fast ibland förmänskligade till raskaraktär, kråkan är äggplundraren med "sina tjuvlater, sin brottslingstyp, sin hela vattenskygga, smutsiga anstrykning..."
Slåttern i Hemsöborna är övergrafiskt vacker, alltså Carl Larsson, dock mer humoristisk. Han låter som Fröding i rytmen och med alla de folkliga typerna, Fjällångarn, Åvasan och Svinnockarn, alla slåtterkarlar. Han räknar arter och örter som Linné och det är folklustigt, varmt och sensuellt i harmonierna, man hör Pettersson-Bergers intåg. När källängen mejats färdig, ligger den som en "nydrillad" åker, fast Rundkvist slarvat med liedragen.
Det är naturkärlek och bondedröm, och den delas av många i svenska kulturhistorien.