En blå bok är fyra böcker. Jag antar att de kan tas som bevis för Strindbergs galenskap, hans besatthet: att ha en egen version av allting. De två första delarna har jag, med egendomligt pärmpapper, det tycks imitera någonting som inte finns. Kanske kongenialt med Strindbergs vetenskapssyn?
Några fäster sig vid sidor som snuddar vid dåtidens rasteorier och gör Strindberg till rasist.
Men han snuddar ju vid allting. Mest snuddar han vid swedenborgsk mystik. Som både lärare och lärjunge, rena undervisningen. Som detta med kornknarren, tidigt i första boken. "Känner du någon som har sett honom?", börjar läraren en vacker sommarkväll. Nej, förstås, kornknarren hör man ju bara, crex, crex. Och den flyger dåligt eller inte alls.
Men hur kan den då flytta till Italien om höstarna? Promenerar den genom St Gotthardstunneln? Beräkningen säger att Sverige borde ha 35 miljoner kornknarrar, ett sådant tåg skulle väl märkas, ute på marsch?
Solklart avslöjande, retoriken på topp och slutsatsen: ett underverk. Kornknarrens flyttning bevisar undret, och så övertygande tätt är Strindbergs språk, att man i styckets slut sitter övertygad. För en stund.
Strindbergs vetenskapande är det egna självförtroendet upphöjt till metod. Matematik bevisar treenighetens existens, men inte utan grus i maskineriet: "Kanske vi behöver en högre matematik för att bevisa Treenigheten?".
Det är befängt, det är förföriskt. Trots det lilla felslutet. Kornknarren flyger faktiskt alldeles utmärkt. Och på treenigheten kan man nog inte räkna alls.