Även detta ämne är plöjt och harvat av kunskaparna. Mest i de två volymer som passande heter Strindberg och böckerna. Eftersom hans eld var den största i Sverige var han tvungen att slänga in mängder i brasan, och han läste allt. En del människor är sådana, har jämt något nytt när man träffar dem, det gnistrar om deras referenser.
Två gånger fick han försälja sin boksamling, det var vid utlandsfärderna, tredje resans samling gick till Nordiska museet efter 1912. Därför vet man och kan systematisera. Ändå vet man inte, eftersom böcker har sina egna vägar.
Exempelvis köpte Hazelius en samling kulturhistoria till sitt Nordiska museum, 400 kronor, förteckning saknas. Och ungdomens böcker är borta, men bilden verkar klar: han läser med sin tid.
Väldiga mängder historia, biografiskt material, landskapsskildringar, det är tidigt. Sedan kommer filosofi och psykologi i de sena bibliotekens. Romaner och dikter hela tiden, beröm och skäll klottrar han på titelbladet, kul.
Han lånade och köpte, särskilt sedan han fått kassa, alltså sent i livet.
I Tjänstekvinnans son säger Johan: "Utan böcker, tidningar och umgänge blev han tom, ty hjärnan producerar mycket litet, kanske intet, och för att kombinera måste man ha material utifrån." Så blev det. Kemi på franska, teosofi på tyska, teologi på latin, men nästan inga engelska böcker, jo Shakespeare förstås. Fascinerande katalogläsning, vilken uppdatering!
Ändå förstod han problemet med böcker, hur de hindrar viljans framåtrörelse, boksamlare var han inte, absolut inte fetischdyrkare. "Bibliotek borde brännas då och då, eljest blir bagaget för stort att släpa på."