I min upplaga av Hemsöborna, Strindbergs bäst komponerade roman, hävdar efterordet att den inte är någon idéskrift, men det kan enkelt motbevisas. Det gör min vän L i ett mejl och han har rätt. Idéerna bärs i motsättningen mellan Gusten och Carlsson om hur man sköter ett hemman, hur man brukar jorden. Det är repliker mellan gammalt och nytt, mellan färska insikter och traditionens upprepningar. Läser man Hemsöborna som folklustspel missar man det väsentliga.
Carlsson kommer som ett yrväder en aprilafton till en gård i förfall, åkrarna misskötta, korna halvdöda av svält, arbetskraften ute med bössan på skären. Gubben Flod är död och sonen Gusten omogen, bortskämd och därför korkad och efter sig. Carlsson är moderniteten, förstår växelbruk, att klövern binder kväve till jorden och annat nyttigt. Han är rationell men lite värmländskt krokig, en ovedersäglig upplysningsman, fostrad av hushållningssällskapets skrifter. Han får hemmanet på fötter.
Men senare går han ner sig på isen i apokalyptisk dramatik, tar han då det moderna med sig? Segrar traditionen? Nejdå, den svenska modellen introduceras här. Gusten, äntligen mogen, styr hemåt som husbonde, fylld av ansvar och ny kunskap i Carlssons anda. Carlsson var reagensen som fick processen igång, själva processen var han inte. Offrad? Jo, men bara för Strindbergs dramatiska dialektik.