Hos Strindberg, skrev Leif Zern i en artikel för en tid sedan, "föds replikerna liksom i nuet, hos Ibsen kan det låta som om skådespelaren citerar sig själv". Det är en förintande karaktäristik som kan leda till diplomatiska förvecklingar med grannstaten, men det fångar essensen. Men de skribenter, jag skulle nog vilja kalla dem dumskallar, som envisas med att finna program hos Strindberg, de kan aldrig förstå solidariteten med det pulserande livet i det han skrev. De anför samma argument mot den store norrmannen Knausgård, eftersom hans prosa är en motstridig ström där både grums och pärlor flyter fram är han inte ren, och är han inte ren är han inte acceptabel hos de hygieniska.
Vad är då en författare? En ordens häxmästare som gör guld av grus eller medelmåttan som programmatiskt bekymrar sig för att läsarna må ha rena händer?
I symboldramat Till Damaskus, får Den okände frågan varför han är så hatad? Och svarar: "Jo, jag kunde inte se människorna lida - och så sa jag, och skrev: befria er, jag skall hjälpa. Och så sa jag till den fattige: låt inte den rike suga ut dig! Och till kvinnan: låt inte mannen kuva dig! Och så, det var nog det värsta, till barnen: lyd inte era föräldrar när de är orättvisa. Följderna, ja de är alldeles obegripliga ..."
Till Damaskus alltså, för omvändelse och för att se sig själv i den andre