Strindberg till prydnad

Ständigt denna Strindberg. Nu gör han entré, huvudsakligen som prydnad, i en väldig volym. Likstor med de bord den är avsedd att smycka. Allt får denna man tjänstgöra som, ett objekt som alltid står till hands, ett tillhygge som täcker hela skalan från fredskämpe till antisemit. Särdeles mycket vill jag inte säga om den bamsebok som Lena Einhorn stått redaktör för. En hel del av dess författare får goda saker sagt, Johan Cullberg om Infernokrisen, Nathan Shachar om Strindberg och Heidenstam och Ulrika Knutsson om vistelsen i Blå tornet, liksom Björn Meidal och många andra. Ebba Witt-Brattström är som vanligt arg och Ranelid pladdrar. Något har sagts förut, åtskilligt är dock nytt och originellt. Vad jag inte förstår är själva inramningen, en hyperstylad Strindberg i överestetisk formgivning. Hur så? Strindberg avbildas som modedocka, den grafiska gigantismen gör att man känner sig som vandrande genom en museiutställning, fylld av tidsmarkörer. Antologiformen lyckas samla alla hans tidigare roller också, en slags katalog över konsten att använda sig av August Strindberg.