När hon nu ägnar en hel roman åt det största av dem alla, Beckomberga, är det med ljuset på sjukdomens friska ådra.
Platsen där Sigrid Hjertén dödades genom en misslyckad lobotomi och där Nelly Sachs fick ro att skriva några av sina bästa dikter finns inte längre. I dag är Stora Mans och Stora Kvinns, de tidigare könsseparerade flyglarna på Beckomberga, ombyggda till bostäder, till "idyllen i Bromma".
På 1980-talet och under Sara Stridsbergs barndom var "Beckis" ett skräckord, bilden av livets slutstation. Det var också en plats som hon, som barn, högst motvilligt besökte för att kunna träffa sin far.
När byggföretagen många år senare vräkte upp sina banderoller var hennes perspektiv ett helt annat. Inom sig såg hon gamla patienter som återvände till den övergivna institutionen som en gång var deras hem, som rörde vid den flagnande fasaden som vore den en sorts hud.
- Jag var så långt inne i romanen, att romanens hjärta börjar slå i en själv på något märkligt sätt. Jag blev förtvivlad, jag kan inte riktigt förstå det nu, men jag blev förtvivlad över att de skulle bygga bostäder där, och att de skulle kalla det för idyllen Beckomberga.
Nu har den färdiga boken nyss kommit från tryckeriet till brevlådan vid sommarvistet på Fårö.
- Om det hade blivit en musikal eller ett hus eller en ny klänning hade jag inte blivit mindre förvånad, en bok är ett ting, men när jag skriver är det mer ett sätt att leva. Allt språk är ju moral, och jag undrar hela tiden hur någonting ska kunna berättas? Får jag berätta det? Jag tror det är den frågan en roman cirklar kring hela tiden, det är därför det tar så lång tid.
Romanen Beckomberga handlar om en flicka i nedre tonåren, Jackie, som inte vill något hellre än att besöka det stora mentalsjukhuset där hennes alkoholiserade och tidvis suicidale charmör till pappa tycker sig ha funnit ett hem. Jackie drömmer om att rädda Jimmie Darling som på många sätt är oförmögen att återgälda hennes kärlek, som till och med frankt förklarar att han inte kan älska henne, om än med tillägget att hon alltid klarat sig bra ändå.
- Går det att rädda en annan människa? Jag undrar hela tiden över gränsen mellan människor. Var går gränsen mellan dig och mig, kan du rädda mig?
Kanske är Jimmies brutala ärlighet hans sjukdomstillstånd, framhåller hon. Han befinner sig mitt i sitt misslyckande och sin dödslängtan och kan varken försköna eller ljuga.
- En karaktär som Jimmie Darling står på något sätt naken på existensens kniv. Kanske är det en del av sjukdomen, en hudlöshet, att inte kunna skydda sig. Ibland tänker jag att det också kan finnas något friskt i det.
- Jag kan se på människors reaktioner att de föreställer sig ett slags monstruös tillvaro när jag säger Beckomberga. Och då inbillar jag mig att friskheten också är en avstängdhet, ett förskjutande av sårbarheten i människan, den sårbarhet som vi alla har, inte bara vi som en gång hade anledning att besöka Beckis.