11 december 2010 spränger islamisten Taimour Abdulwahab sig själv i luften på Bryggargatan i Stockholm, alldeles i närheten av Drottninggatans folkliv. Lyckligtvis trasslar det med det tekniska och bomberna utlöses inte som de ska; den enda som omkommer är han själv. Två personer skadas lindrigt. Abdulwahab, invandrad från Irak, uppväxt i Tranås, lämnar efter sig ett hotfullt röstmeddelande där han uppmanar till fortsatt kamp: "Kom fram med vad än ni har, även om det är en kniv, och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden."
I Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder blir den djupt förvirrade och tragiske Abdulwahab inte utgångspunkt för en diskussion om politisk islam, terrorism eller västvärldens ansvar. Han är en skugga och får varken namn eller ansikte, men i alla fall privilegiet att utgöra igångsparkare för Khemiris nya roman... Boken inleds med att huvudpersonen Amor just nåtts av nyheten och upphetsat ringer runt till sina vänner: "Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo." Vad är det som börjar? Mer oklart. Händelsen gör i alla fall något med Amor och i en rad rapsodiska sekvenser avtäcks delar av hans liv och bakgrund.
Han ringer Shavi, något av umgängeskretsens clown, men som jaget hyser värme inför. När samtliga vänner får namn efter grundämnen föräras Shavi namnet Helium: "... du är Helium. För du gör alltid allt. Jag vet inte. Lättare." Han ringer också kusinen Ahlem som han en gång tänkte var "lättantändlig Magnesium och aldrig skulle förvandlas till tråkigt Aluminium", men som tycks ha gått precis den vägen. Han ringer Valeria, Karolina, Tyra. Alla är förändrade men speglar också Amors egen förändring; hans väg in i ett främlingskap uttalas inte men antyds. Han har en fot i tonårens barnsliga anekdoter och en i vuxenlivets skakiga nyorientering. Bombdådet skapar en paranoia hos honom, som han förvisso delar med andra. I en sekvens skildras hur polisen övervakar honom när han rör sig genom staden, men egentligen är det nog bara i Amors huvud det sker.
På det sättet, i skivor, brottstycken, lager på lager, växer Khemiris bok fram. Delarna pusslas ihop men bildar ingen helhet. Skilda trådar läggs ut i ett just precis skönjbart mönster. Det finns en spontanitet i romanen som visserligen är roande, men på det hela taget är resultatet ändå inte särskilt övertygande. Khemiri umgås inte bara med en besvärande ytlighet i förhållande till materialet, han verkar inte heller ha någon egentlig bild av vart texten tar vägen, vad den ger uttryck för och strävar mot. Det kunde motverkas av ett mer pregnant språk, ett som tar aviga vägar och gör ljus där det varit dunkel. Åtminstone för den här läsaren präglas Khemiris stil i stället av en brist på mognad och verkliga utmaningar. Den är streetsmart, ungdomlig, talspråklig och vad man vill, och hyllas ofta för just detsamma, men döljer mest en tomhet.
Det finns i Jag ringer mina bröder ansatser till något annat, något som går bortom detta, men som stannar där, vid ansatser. En avslutande not upplyser om att texten dramatiserats och kommer att ha urpremiär på Malmö Stadsteater i januari nästa år. Jag tänker att det möjligen är dramatiserandet i vid mening som saknas texten i bokform, något som kan ge resonans åt rösterna.