Strandvaskaren

Har man sett ett urval (förutsägbara, medelmåttiga) skräckfilmsrysare av typen ?Jag-vet-nog-vad-du-gjorde-förrförrförra-sommaren-och-du-ska-fan-ta-mig-inte-tro-att-jag-tänker-glömma-bort-det? och Alla helgons blodiga natt-serien eller Fredagen den 13:e-kavalkaden med den oförstörbare Jason ? ja, då behöver man inte se den nya svenska skräckfilmsrysaren Strandvaskaren. För då har man faktiskt redan sett den. Här finns element instoppade från alla de filmerna. Samt ett par andra pålitliga genrekonventioner också, som nerramlanden i brunnar (tomma), dystra nattliga promenader i konstant mörklagda korridorer (inte alltid så tomma) samt kroppar som störtar ut ur skåp när man öppnar dem (varvid även de blir tomma). Strandvaskaren utspelar sig på en könsmässigt elevmixad internatskola, där tre manliga elever för 100 år sedan mördades av en lokal odalman som därefter oceremoniellt dränkte sig själv. Varvid han förvandlades till en så kallad strandvaskare; vålnaden av en drunknad. För att ytterligare bättra på det hela så sägs det att denne en gång om året kliver upp ur vattnet och avlägger ett besök på internatskolan igen. Efter att ha inlett med en sekvens hämtad i stort sett rakt av från den första Omen-filmen, så kämpar sig Strandvaskaren därefter envetet framåt. Och det finns suggestivitetsklausuler här. Det gör det. Men det finns också scener som blir så överrumplande oavsiktligt parodiska, så att publiken börjar skratta. Och det är nog faktiskt inte alls meningen att de ska göra det. Men ? likafullt. Rebecka Hemse är den mest aktiva av de mestadels unga skådespelarna här. Hon arbetar hårt och förtjänar beröm för hur hon träffsäkert kastar saker på misstänkta strandvaskare, ofelbart sänker in vassa ankare i skallen på andra förövare, energiskt kravlar sig upp för stupräta brunnsväggar (OK: på en stege då, men ändå) och hela tiden andas lika övertygande tungt. Regissören Mikael Håfström, som tar igen sig här efter framgången med Ondskan, har den här gången inte avsatt några större djup i den samtida filmhistorien. Men det behöver man ju inte alltid göra. Även om åtminstone ett minimum av rysningar borde höra till skräckisrysare. Så är det dock inte här.