Strålande och febrig scenshow

Antingen tar man till sig hennes senaste projekt, eller förkastar. Men man kan konstatera att det som hon gör måste vara bland det intressantaste som sker på scen i Sverige. Karin Dreijer Andersson bär en mask som gör att hon ser ut som en bisonoxe. Under stora delar av konserten gömmer hon sig bakom masken vilket leder till att hon främmandegör sig från publiken. Men det gör inte så mycket eftersom showen inte baserar sig på att hon som artist ska visa upp sig och knyta kontakt med åskådaren.
Vardagsrumslamporna (med fransskärmar) som är utställda på scen, och som ibland blinkar i takt med musiken, ger showen en kuslig Twin Peaks-känsla. I det rökiga mörkret är det svårt att identifiera vad de andra musikerna på scen är utklädda till; är det Jokern, en narr eller kanske Hin håle själv? Det här kombinerat med en lasershow och Fever Rays musik ger i vissa stunder overklighetskänslor. Man tänker att showen är påkostad, men förmodligen är den bara välregisserad och framstår som dyr.
Fokus försvann från enskilda låtar, allt smetades ihop. Det brukar vara negativt, men nu var det enbart positivt. Om man skulle vilja kan man opponera sig mot det att Fever Rays artistskap verkar enbart bestå av form och stil, det finns inget mer. Ibland kanske det räcker, som nu. Fever Ray levererade ett pulserande helhetsintryck som jag gärna vill uppleva igen.
När jag lyssnar på Fever Rays elektroniska pop på skivan så hör jag något helt annat jämfört med det som hon gjorde live. Häftigt.
Fever Ray spelar på Kulturens hus i Luleå i kväll (den 28 mars).

Strålande och febrig scenshow

Det tog ganska många genomlyssningar av Fever Rays nya platta innan jag kände att jag, på något plan, greppade den. Efter att ha sett konserten på Umeå open är det bara att inse att det egentligen inte går att greppa det som Karin Dreijer Andersson (som hon egentligen heter) pysslar med.