Norrbotten NEO kunde knappast valt en lämpligare spelplats för sin årligen återkommande exkursion genom den senaste svenska konstmusiken än en festival vars uttryckliga fokus är just det Nya. Först ut är Joakim Sandgrens Empreintes digitales för piccolaflöjt, violin, slagverk och elektronik. Med udda speltekniker och ett intressant växelspel mellan instrumentstämmorna och deras elektroakustiska "skuggor" är detta ett originellt stycke som sticker ut en aning mot Neo:s övriga repertoar, även om jag själv kan ställa mig litet tveksam till att idén håller hela vägen.
Därefter samlas hela ensemblen för uruppförandet av Mika Pelos Sot , ett skevt och snirkligt musikaliskt drömspel vars rikedom på nyanser får mig att kippa efter andan. Stråkar och blås spelar ut hela registret av svepande, krypande, drömlika rörelser, Mårten Landström växlar mellan flygel och leksakspiano medan Daniel Saur plinkar och plonkar sedvanligt virtuost med sin välfyllda arsenal av slagverk. Vackert och olycksbådande, nostalgiskt och ångestfyllt, musik för en surrealistisk barnkammare.
Molly Kiens No Chaos, inspirerat av Jackson Pollocks målning One:Number 31, 1950, är ett läckert, virvlande stycke med många lager av ljud, där ett modernt, expressionistiskt tonspråk på ett skickligt sätt blandas med inslag av romantisk, klassisk musik och yster americana a’ la Coplands Appalachian spring.
Ska jag kora en vinnare i denna enastående skara blir det nog ändå Madeleine Isakssons lågmälda Isär, inspirerat av den tornedalska värld som var tonsättarens bortgångne faders. Ingen yster Appalachian spring, snarare en frostnupen norrbottnisk vårvinter med långvarig tjäle och vinden gnyende i stugväggarna. Mycket imponerande.
Norrbotten NEO levererar alltid; såväl framförandet som valet av repertoar är så gott som undantagslöst strålande; ändå tycker jag nog att detta var ett av deras mest inspirerade ögonblick på länge. Nydanande, kort sagt.