Krister Gustavssons Vindbro beskrivs i baksidestexten som "ett porträtt av det tänkande språket". Vad innebär det? I dag kanske att inte kedja fast språket i ändamålsenlighet, i konstruerade intriger och fetischeringar av "berättandet". I stället låta något av dess ursprunglighet framträda, språkets egenliv, där den skrivande följer med snarare än att vara den som i varje ögonblick driver det framför sig. Låta språket vara språk, men därmed inte hamna i formlöshet.
Gustavssons bok är en påminnelse om mycket av det som saknas i samtidslitteraturen. Varken uttalat experimentell eller traditionalistisk skriver han i Vindbro ett slags löpande, poetiska essäer om de suddiga gränserna mellan liv, dikt, skrift. Gombrowicz, Pamuk, Thomas Mann, Georges Perec, Willy Granqvist passerar förbi och dyker upp igen, på andra ställen. Som bäst är Gustavsson när han respekterar men inte riktigt är överens med den han läser, och finner anledning att bråka med en författare, vinkla upp dennes texter mot ljuset för att kunna se bättre. Till dessa hör Simone Weil, som här ägnas stort utrymme. Fick jag önska något för framtiden vore det en egen volym om den svårfixerade och besatta Weil, om hennes genialitet och heliga dårskap.
Vindbro handlar också om den egna praktiken, om skrivandet, som för Gustavsson tycks lyda under bestämda etiska principer. Mer än en gång under läsningens gång tänker jag på Vilhelm Ekelund. Gustavsson är förvisso mindre sträng än Ekelund, och kanske också mer pratig, men delar flera av hans utgångspunkter. Ta bara den milt bildningsaristokratiska tonen i satser som dessa: "Om man skulle använda mina ord i samhällets tjänst, i godhetens, i rättvisans, måste jag omedelbart förakta dem. ... Min konst måste fjärma sig från de många, förakta; bejaka det odemokratiskt absoluta i all konst."
Förakta, bejaka - Vindbro är ingen likgiltig bok, den stöter bort och förför, vilket gör läsningen till en aktiv sysselsättning, ett produktivt arbete. Den öppnade vindbro som är tecknad på framsidan (Anders Weidar står för den utsökta formgivningen) går igen i bokens nederkant, där figuren dyker upp i stället för paginering: _/ _
En öppen-sluten form som kan stänga om sig, men också öppnas för en och annan av diktens partisaner.