Storstilat enkel musikdramatik

Man tänker opera och Laestadius och får kanske en bild av något mycket högstämt och tungsint. Men man bedrar sig. Bengt Pohjanens och Kaj Chydenius Laestadiusopera är motsatsen: Mjuk, sinnlig, poetisk, kraftfull, rolig och mycket rörande. En opera, eller kanske rättare sagt musikdramatik, för och av människor. Det är en glädje att konstatera att Tornedalen nu också fått sin egen träteater, liknande Västanås i Värmland och Järvsös i Hälsingland. Magiska spelplatser för sommarteater, gamla ladugårdar med historia som kan gripa sig an teaterspråket med en alldeles särskild fräschör. Tornedalens ligger i Kengis bruk, strax utanför Pajala. Midsommarljuset kastas in direkt genom fönster och springor, vi andas tjärdoft och anar forsens brus. Runt omkring vittnar redskap och traktorer om ett liv som pågår. Platsen blir en upplevelse i sig. På scenen samarbetar Tornedalsteatern med Samiska teatern. På ett hörn finns också Rovaniemi stadsteater med i skådespelaren Markku Köngäs, som gestaltar den vuxne Lars Levi Laestadius. Tal och sång på fyra språk Det talas och sjungs på fyra språk: Svenska, meänkieli, finska och samiska. Men det hörs också lite norska från skådespelerskan Birit Rávdná, en gång Fröken Julie i Samiska teaterns uppsättning av pjäsen. Enkla texthäften gör det lätt att följa med, men man kan också välja att avstå. Musikteaterspråket är universellt. En historisk spelplats. Här i Kengis levde och predikade Lars Levi Laestadius. På hans tid var Kengis huvudorten, inte Pajala. Först när byn förlorade sin centrala plats flyttades hans pörte till Pajala. Bengt Pohjanen har skapat en klassisk saga kring den man som han kallat "Den ropande rösten vid Ishavets stränder". Och inte minst en kärleksförklaring till Lars Levi Laestadius. Laestadius tre drömmar Pohjanens drama bygger på dramaturgins välkända tretal, i det här fallet Laestadius tre drömmar: Att få sitt namn inskrivet i vetenskapens eviga hyddor som botanist, att hitta en flicka med böjelse för milt svärmeri och att skingra sitt själsliga mörker. Sagan tar sin början i barndomens nöd och fattigdom, med en kämpande mor och en far som trasslat in sig i spritens förbannelse. Livet är hårt, nåden okänd. Den unga Lars Levi spelas av Samiska teaterns Simon Marainen. Hans älskade bror Petrus av Rikard Haapala, en av många duktiga amatörskådespelare som kommit till Kengis från hela Tornedalen, både från den svenska och finska sidan. Kring bröderna ett stort persongalleri, hela ensemblen består av ett femtiotal personer, flera alternerar i rollerna. De samarbetande teatrarna skapar ett drama för framtiden och är noga med att inte slita ut de personliga ideella resurserna, vilket låter klokt med tanke på att Laestadiusoperan förmodligen kommer att spelas under flera år. Överraskande scenlösningar Regissörerna Ulf Fembro och Riitta Tirri har valt en spelstil som blandar stark naturalism med rik fantasi, vilket öppnar för många överraskande och roliga scenlösningar. Men framförallt är det enkelheten som blir behållningen, det ömsinta handlaget dramat igenom. När det gäller amatörteater nämns ofta spelglädjen, något som amatörskådespelare anses behärska och som ofta överskuggar tekniska brister. Få talar om det stora allvaret en amatörskådespelare av rang kan lägga in i sitt spel - här ser man just det. Barn, unga och gamla - fyllhunden Pekka (Heimo Buska), hans suparkompis Anna-Lena (Oili Uusi-Seppälä), den vuxna Brita Cajsa (Sari Oja) - alla kan inte nämnas - fullt närvarande i sina kroppar och sina utspel, intressanta bara att vila blicken på. Därför är det obegripligt att maskören valt att sminka dem fattiga - en onödig teaterkliché i ett drama som inte behöver illusionens make-up. Det är starkare än så. Proffset Markku Köngäs fyller upp Lars Levi Laestadius fladdrande prästrock, slåss med demoner och spritdjävlar, älskar och andas. Och när Lars Levi Laestadius egna ord fyller teaterladan i Kengis, händer märkliga ting i en människa. Framförd helt akustiskt Tonen anges av Kaj Chydenius musik, framförd helt akustiskt - och med den äran - av musikerna Klas Hjortstam, kapellmästare, som här trakterar dragspel och tramporgel, violinisten Malin My Nilsson och träblåsaren Gunnel Samuelsson. I Finland är Chydenius närmast en institution som tonsättare, teatermusiker och operakompositör. Vi har gått miste om mycket här i Sverige, kan man bara torrt konstatera. Svårt att arbeta enkelt Chydenius arbetar också till synes enkelt, det som egentligen är det allra svåraste. Hans musik förstärker och stryker under, går sina egna vägar, vaggar, tröstar, oroar och skrattar med en följsamhet och försiktighet som är gripande. Musiken andas helt enkelt med texten, lämnar inga glipor emellan. "Detta är mycket enkel teater som man kommer fram till när det är för sent", skrev Staffan Westerberg med handstil i programmet till sin senaste teaterföreställning. En slutsats formulerad av en scenkonstnär som levt i teaterns värld i snart 50 år, som provat det mesta, sett det mesta, hört det mesta. Tänker på det där citatet där jag sitter i Kengis teaterlada. Här skapas just nu storstilat enkel teater. Vilken nåd att vi hann dit i tid.