Storslaget och skört

Med självsäkra steg går Nina Kinert, som i dag agerar, ja, vad än singularformen av förband är, fram till den lilla röda flygeln mitt på scenen. Hon öppnar med en låt som, i mitt tycke, ger ett lite traditionellt och tråkigt intryck, men ganska snart fångar hon mitt intresse med ett ambient bakgrundsspår, studsiga rytmer och en multiinstrumentalism som ger sig uttryck i en fotmanövrerad tamburin. Kinert låter publiken delta i stampade trumkomp och hennes musik är originell och onekligen intressant. När hon efter ett kort set lämnar scenen tävlar min förväntan på huvudakten med min önskan att höra mer av Nina Kinert. När Anna Ternheim, I all sin gängliga grace, beträder scenen glömmer jag dock förbandet (öppningsakten?) för ett tag. Hennes val att den här säsongen turnera med en lite udda sättning, bestående av bland annat cello, kontrabas och såg, visar sig vara ett genidrag - resultatet är ett arrangemang som på samma gång är storslaget och skört. Till andra låten, tillika förstaspåret på nya skivan, What Have I Done, återkommer Nina Kinert för att köra och stannar sedan under större delen av konserten. Den naturnära, nästan indianlika musiken, i kombination med de bådas vackra röster ger en nära på magisk stämning. Tempot varierar och materialet blir därigenom aldrig enformigt; storslaget episka låtar från nya grammisvinnaren Leaving on a Mayday, varvas med ballader som den numera obligatoriska covern Shoreline och Anna Ternheim visar än en gång att hon gör den ännu bättre än Broder Daniel. Den skola av singer-songwriters som Ternheim representerar är 2000-talets kvinnliga svenska trubadurer som, trots tydlig inspiration från sina amerikanska motsvarigheter (Cat Power, Regina Spektor, etc.), sjunger med ett suddigt, nästan barnsligt engelskt uttal. Detta förmodligen medvetet, och kanske just för att lyckas med det som så få gör; att sjunga med sann känsla på ett annat språk än sitt modersmål. Och om någon kan göra det, så är det Anna Ternheim.