Storslagen Pink Floyd-tribut

Ställd (eller rättare satt) inför Pink Floyds musik drabbas man osökt av associationer som "ödesdiger", "hemlig" kanske även "majestätisk" och rent av även "fjärrskådande". Man kan även tänka sig ord som "pompös" och "otymplig", men nu ska vi ju verkligen inte vara sådana. I Dalarna finns det i alla fall ett band som kallar sig själva för P-Floyd och som har gjort det till en karriär att spela Pink Floyds musik. Det riskerar ju verkligen att bli hur menlöst och torftigt som helst, men har i stället blivit relativt helgjutet och storslaget. Band som anser det som en angelägenhet att spela ett annat bands musik så identifikationsmässigt sömlöst lika som möjligt, är det i allmänhet något ganska skumt med. För någon månad sedan spelade ett engelskt coverband Beatles-låtar i Boden. Formellt skickliga, visst. Men så tråkiga att klockorna stannade i hela Norrbotten. P-Floyd var, vid en jämförelse, något mycket mera spännande. Medlemmarna i bandet (åtta stycken) spelade mycket skickligt, medan tolv strålkastare liksom duellerade med varandra på ett effektfullt sätt. Rök utvecklades och olika bilder projicerades mot väggen bakom gruppen. Påkostat och genomtänkt. Mycket show för de nästan fyra hundralappar som evenemanget kostade. Start med den ömsint flummiga Shine On You Crazy Diamond, som var Roger Waters och de övrigas hyllning till det söndertrippade geniet Syd Barrett, som dog häromåret helt anonymt, i Oxford. Därefter regelbundna besök i maskinparken med Welcome To the Machine och så klirrade Money i gång, medan bilder av ett kärnkraftverk visades i bakgrunden och uppskattande visslingar registrerades från publiken i den aningen mera än halvbesatta Stora salen. Ingen brydde sig om petitesser som låtpresentationer men On the Turning Away flöt vackert förbi och så störtade man diaboliskt rakt in i Another Brick In The Wall, där publiken bjöds att sjunga med och en mycket snygg saxofon-detonation utbröt. Storslaget och snyggt, som sagt var. Men jag skulle ljuga rätt kraftfullt om jag hävdade att jag blev alltför djupt berörd av detta.

Storslagen Pink Floyd-tribut

Påkostat och genomtänkt. Mycket show för de nästan fyra hundralappar som evenemanget kostade. Det, bland annat, tycker Kurirens Rolf Nilsén om P-Floyd Fearless 2010.