Större och modigare verk
Jukkasjärvi ligger som älvboställen gör och är en långsmal plats vid Torne älv. Numera har den en tidig avfart till höger, ner mot ishotellet. Sedan två år tillbaka kan man där erbjuda skulpturer även om sommaren.
1001 WORDS. Landskapsarkitekten Malin Hallor debuterar som offentlig utsmyckare med ett verk i magnetit.
Foto:
inte riktigt vad man befinner sig i. Samtidigt finns det något skönt i att det fula och vackra möts. Det är lite stad mitt i den milsvida landsbygden. Det bågformade verket heter Free av konstnären Mark Armstrong, och har kommit till den gångna månaden. För andra sommaren i rad har arkitekter och skulptörer bjudits in och under fjorton dagar har de arbetat med verk till en skulpturpark. Inalles finns nu 15 verk. När jag går närmare och runt, tilltalar Free mig mycket. Det, precis som alla andra i Magnetite Heavyart som parken heter, är gjort av magnetit, mineralet som Kirunamalmen är så rik på. Malmen krossas och har genom att blandas upp med pigmenterad cement blivit ett konstnärligt material. De allra flesta av skulpturerna är också svarta. Parken öppnade i fjol och då gjordes också de första nio skulpturerna. De står placerade bland husen högre upp på området. Just nu verkar man hålla på att ordna med naturliga podier och belysning, hela området genomgår någon slags översyn. Åke Larssons skulptur Torne River Movement placerades dock redan 2007 nere vid den strand där han återkommer med Slightly Off i år. I båda verken arbetar han med kontrasterna mellan det skrovliga i den krossade magnetiten som får möta en slätare yta mer lik puts. Men medan Torne River Movement är organiskt och rundat i formen är det nya verket grovt och fyrkantigt. Åke Larsson följer ändå sitt spår genom formatet. Han jobbar stort. Det är för övrigt den stora skillnaden mellan de två årgångarna; de yngre verken är större och modigare. Konstnärerna tycks den här gången närma sig det nya materialet med en kraftfullare ansats och fundera mer över skuggor, struktur och det omgivande landskapet där älven är det naturliga blickfånget. Samtidigt är det som om det huggna i hårt packade snökuber här har fått genomgå ett prov i att gjutas, och som det klarat av. Jag tror det är de skarpa kanterna, de liksom utplattade formerna som får mig att tänka på snöskulpturer. Men inte alla har arbetat med det kalla materialet tidigare. För Malin Hallor, som just utexaminerats som landskapsarkitekt, är 1001 words hennes första offentliga uppdrag. Först ser verket ut som en styrketräningsbänk. Ger man det lite tid visar sig möjligheterna vara större. Det blir ett slags tittskåp ut över älven, och elskåpet på piren känns plötsligt ytterst tråkigt placerat. Jag antar att den nya parken uppmärksammat saker på området man inte tidigare tänkt på. De svarta skulpturerna uppe ibland husen har till exempel svårare att göra sig hörda i grönskan än i vinterns snö. De strandnära skulpturerna har en mer årstidsfri placering. Den blå himlen, älven och bergen bort mot Kiruna med gruvans byggnader som reser sig likt parafraser till skulpturerna är en mycket bra plats. Vad vill man då berätta med det material man utforskar? Mycket handlar förstås om form och ljus, men för mycket form och som i de tidigare verken okomplicerade tolkningar av platsen kan i längden bli tråkigt. Någon brandfackla eller påminnelse om vår dödlighet behövs även i en skulpturpark. Därför är Lena Kriström Kulins huvud Bergtagen vars nacke bryts betydelsefullt, liksom Mikale Nille Nillson och Sofi Ruotsalainens Ferromagnetic Phases. Med ett nästan sovjetiskt eller nazityskt propagandistiskt formspråk inbjuder det till vidare och lite besvärande tankar om ideala kroppar, kriget och människan i vår tid. Och det även en strålande sommardag vid Torneälven.
Magnetite Heavyart Mark Armstrong, Malin Hallor, Lena Kriström Kulin, Åke Larsson, Gunnar Carl Nilsson Och Mikael Nille Nillson/Sori Ruotsalainen Jukkasjärvi Icehotel 2008
Så jobbar vi med nyheter