Hur överlever man en brittisk rockhajp?
White Lies svar är arbete.
Nu återvänder den hyllade trion med sitt andra album - den ambitiösa skivan Ritual.
Det har gått två år sedan White Lies debuterade. Bandet sveptes upp i en hausse vars omfattning är svår att föreställa sig på den här sidan Nordsjön. Deras första skiva gick rakt in i topp på den brittiska albumlistan. White Lies utsågs till bästa nya band av de inflytelserika tidskrifterna Q och Mojo och jämfördes med Joy Division - en grupp med en skaparguds status i brittisk rockhistoria.
- Musikpressen i England kan vara hemsk. Folk har behandlat oss ganska taskigt ibland, men jag tycker ändå att vi har kommit lindrigt undan. Kolla på Glasvegas som kom samtidigt som oss. De blev kallade "världens bästa band". Hur fan hanterar man det, säger Jack Lawrence-Brown, bandets trummis.
Ja, hur tar man sig igenom de hyllningarna, sågningar och personangrepp som utgör en brittisk rockhajp?
Hyllningar och angrepp
- Sedan den första skivan kom har vi egentligen bara gjort en sak - arbetat. Det är bra, det håller oss borta från allt sånt där, säger basisten och låtskrivaren Charles Cave.
Sångaren Harry McVeigh fyller i:
- Vi fick de pengar och den tid vi behövde för att göra skivan så vi kände oss väldigt tillfreds med tillvaron. Jag känner mer press nu än när vi skulle skriva musiken.
Kultförklarade föregångare
Nya skivan Ritual har ett mer sparsmakat sound än debuten, samtidigt är låtarna mörkare och större. Med sig in i studion har trion haft producenterna Max Dingel och Alan Moulder. Den senare är känd för sitt arbete med kultstämplade band som Jesus and Mary Chain och My Bloody Valentine.
- När man har någon i rummet som har gjort så många bra skivor anstränger man sig mer. Man vill inte vara bandet som gjorde en skitskiva med Alan Moulder. Och ärligt talat, skivan blev ganska hyfsad, säger Harry McVeigh.