Storordat och lÄgmÀlt

KonstnÀren Brian Flynn frÄn Nordirland.

KonstnÀren Brian Flynn frÄn Nordirland.

Foto:

Kultur och Nöje2007-06-20 01:45
Marianne Söderberg
axelryckningarnas tid förmĂ„r konsten Ă€nnu att uppröra - en tanke att glĂ€dja sig Ă„t. Hörde att skriverierna om den kissande spanska konstnĂ€ren Itziar Okariz pĂ„ Madefestivalen i UmeĂ„ toppade listan över de mest lĂ€sta artiklarna i VĂ€sterbottens-Kurirens webbtidning. I LuleĂ„ har tanken pĂ„ att krossa slaktade fĂ„rskallar i en performance upprört kĂ€nslor. Det finns storordade berĂ€ttelser och lĂ„gmĂ€lda. Årets sommarbiennal i LuleĂ„ har gott om bĂ„da. Temat handlar om mĂ€nsklig lidelse och passion och juryn mĂ„ste berömmas för sitt urval, de har inte visat feghet, inte ryggat för styrkan i olika slags berĂ€ttelser.PĂ„ sjĂ€lvaste Storgatan, stadens kommersiella huvudfĂ„ra, har konstnĂ€ren Larissa Marangoni frĂ„n Equador placerat en mur i stĂ„l och betong, fyra meter hög och sju meter bred. Verket heter Universal Wall och pĂ„minner inte sĂ„ lite om de murar som byggts i Israel. Öppna för insyn, transparenta, försedda med taggtrĂ„d. Och sĂ„ plötsligt en solid dörr i skinande stĂ„l. Larissa Marangoni och hennes assistent Yuri Parreno har slitit hĂ„rt ute pĂ„ Kronan. Svetsat och gjutit, mĂ€tt och konstruerat. Det kĂ€nns i kroppen, berĂ€ttar Larissa Marangoni, som Ă€ndĂ„ hunnit med nĂ„gra löpturer i LuleĂ„, maratonlöpare som hon Ă€r. Det Ă€r första gĂ„ngen hon bygger en mur av det hĂ€r slaget, men hennes konst Ă€r ofta politisk.- Jag tycker att konstnĂ€rens uppgift Ă€r att kommunicera. Och jag gör det gĂ€rna pĂ„ offentlig plats, som en del i ett pĂ„gĂ„ende samtal. Över hela vĂ€rlden byggs murar för att skilja mĂ€nniskor ifrĂ„n varandra, det Ă€r som att den dĂ€r globaliseringen vi stĂ€ndigt talar om bara handlar om egocentriska behov, om teknik och kapital - aldrig om humanistiska eller mĂ€nskliga frĂ„gor, sĂ€ger Larissa Marangoni.Konstskapandet Ă€r ett deltidsjobb, för att försörja sig arbetar hon som inredningsarkitekt och dessutom inom en ideell organisation som sysslar med familjeplanering. I sin konst Ă€gnar hon sig ofta Ă„t frĂ„gor om ekonomisk rĂ€ttvisa, feminism och fattigdom. -En konstnĂ€r Ă€r inget geni, placerad ovanför alla andra. Det hĂ€nder att jag kombinerar mina olika arbeten, att jag tar med mig konsten i mitt arbete ute i samhĂ€llet, lĂ„ter den vara en del av skeendet. Jag gillar nĂ€r man blandar olika erfarenheter, olika styrkor, men jag tycker inte att konstnĂ€ren ska vara en slags lĂ€rare ute pĂ„ fĂ€ltet, utan de konstnĂ€rliga gemensamma projekten ska vara just gemensamma.Muren hon placerat pĂ„ Storgatan ska naturligtvis pĂ„minna om alla andra murar i vĂ€rlden, men kanske framför allt upplevas som ett slags kĂ€nslomĂ€ssigt hinder. -Det Ă€r nĂ„got medeltida över det dĂ€r med murbyggandet, som just nu tagit sĂ„dan fart, blivit sĂ„ aktuellt. Som om man bokstavligen vill skilja de goda frĂ„n de onda, som om vĂ€rlden vore sĂ„ enkel. I USA bygger man en mur mot Mexico och anvĂ€nder materialet frĂ„n de landningsbanor som fanns i Vietnam under kriget - exemplen Ă€r mĂ„nga. En pĂ„minnelse
- Varje mur som uppförs pÄverkar mÀnniskor och samhÀllen och jag vill pÄminna om det med mitt verk. Muren ska stÄ hÀr i vÀgen som en irritation och ett minne och jag tycker att vi som konstnÀrer i dag mÄste flytta ut vÄra verk till offentliga platser, dÀr de bÄde fÄr röras och pratas om, dÀr mÀnniskor har tid och möjligheter att möta konsten. Jag kan gott tÀnka mig att nÄgon mÄlar graffiti pÄ muren och det Àr i sÄ fall bara bra, konsten ska ut till folket i stÀllet för tvÀrtom, sÀger Larissa Marangoni.Murar Àr nÄgot irlÀndaren Brian Flynn ocksÄ har ett starkt förhÄllande till. Han Àr född och uppvuxen pÄ Nordirland. Nu nÀr den engelska armén dragit sig tillbaka ÄterstÄr bara de murar de lÀmnat efter sig. Murar som skiljevÀggar mellan stadsdelar och murarna som omgÀrdade militÀrförlÀggningarna.- Nyligen passerade jag genom en av dessa murar av korrigerad plÄt och cement, in till en av de gamla militÀrförlÀggningarna tillsammans med min far. Han gick fram till en punkt, husen Àr rivna, och sa att senast han stod just dÀr fick han skitmycket stryk ("he got the shit kicked out of him"), berÀttar Brian Flynn.Filmade soldater
Tre stora bilder har han hĂ€ngt i Konsthallen - en bild av en gata och en pub och tvĂ„ portrĂ€tt, 3 Steps Pub. Det Ă€r ocksĂ„ namnet pĂ„ familjens favoritpub i South Armagh, nĂ€ra grĂ€nsen till republiken Irland. Den besöktes ofta av Robert Nairac, hemlig brittisk agent som dödades av IRA den 14 maj 1977. DĂ„ var Brian Flynn elva Ă„r gammal och nĂ€r soldaterna kom för att söka efter Nairacs kropp i farfaderns trĂ€dgĂ„rd filmade han och hans bror hĂ€ndelsen med superĂ„tta-kamera. - Jag minns att jag var vettskrĂ€md, att soldaterna kom springande nedför gatan och skrek Ă„t oss att vi skulle gĂ„ in. ÄndĂ„ filmade vi. 30 Ă„r senare ingĂ„r filmen i verket 3 Steps Pub, tillsammans med ett portrĂ€tt av Robert Nairac i full uniform och ett passfoto av Brian Flynns pappa, som just bestĂ€mt sig för att lĂ€mna Irland för Kanada 1955. Samtliga bilder Ă€r gjorda av irlĂ€ndskt mattunderlag, det vill sĂ€ga av den sortens matta som lĂ€ggs under heltĂ€ckningsmattorna, inte minst pĂ„ pubar.- I Nordirland finns det alltid nĂ„got som Ă€r gömt, alltid en dold agenda. Man vet aldrig riktigt vilken historia som Ă€r sann, vem som Ă€r vem, det finns alltid nĂ„got i det fördolda. DĂ€rför anvĂ€nder jag mig av det hĂ€r mattunderlaget - det ser man heller aldrig, bara nĂ€r det kasserats, slĂ€ngts pĂ„ soptippen. Brian Flynn har ofta utgĂ„tt frĂ„n den NordirlĂ€ndska problematiken i sin konst. För första gĂ„ngen nĂ€rmar han sig nu en privat historia.- Det har inte gĂ„tt tidigare, det Ă€r sĂ„ komplicerat, sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor Ă€r inblandade och berörda. Först nu i tystnaden efter att den brittiska armĂ©n lĂ€mnat landet kan jag nĂ€rma mig min familjehistoria. Brian Flynn har inga förhoppningar om att nĂ„gonsin fĂ„ alla sina frĂ„gor besvarade. SjĂ€lv bor han sedan nĂ„gra Ă„r tillbaka i Kanada, men han besöker ofta Nordirland. - Det som var verkligt farligt tidigare var att det onormala blev normalt. Nu vill folk gĂ„ vidare, de lĂ€ngtar till ett liv som Ă€r normalt pĂ„ riktigt. SjĂ€lvklart finns det en massa bitterhet kvar, men de flesta vill vidare. Som tur Ă€r har vi humorn, den har hjĂ€lpt oss mycket. FrĂ„gan Ă€r bara vad som ska hĂ€nda med alla inhĂ€gnade omrĂ„den - kanske blir det fotbollsplaner av alltihop.
SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om
Kultur och Nöje
Norrbottens lÀn