Stormvarning i Kulturens hus

Asha Ali är en effektiv känsloförmedlare. Jag tror på henne när hon sjunger om ilska och sorg. Det är förstås en roll hon spelar när hon ser gruvlig och utåtagerande ut på scen, hela tiden på väg att be ett gammalt ex att dra åt helvete. Allt det här finns i blicken och i ansiktet (och så klart, i låttexterna). Det känns hela tiden som att hon är på hugget, paradoxalt nog, på grund av hennes brist på scenvana. Den snart 30-åriga sångerskan blir ofta frågad hur det känns att ständigt genomleva samma separation om och om igen på scen (hennes senaste skiva Hurricane handlar om just ett isärflyttande). "Det är bara kul", intygade hon i kväll på scen. Hon förvaltar de negativa känslorna på ett genialt sätt och utvinner energi som hon kan dela med sig. Annars brukar ju skilsmässor mest bestå av spruckna löften och förväntningar som aldrig infriats. Musikaliskt är hon som bäst när hon flirtar med ett sound som ekar amerikanska flickgrupper från 1960-talet som The Chiffons och The Ronettes. Hon förmedlar denna barnsliga och lekfulla känsla i särskilt New Man. Den vassa refrängen i låten Hurricane är trots allt den som sätter sig på min hjärna och följer med mig ut ur den lilla salen. Do what you wanna do, med en dominant basgång som fungerar som huvudriff, är låten med mest attityd. Gör vad du vill, gå till den där andra kvinnan då, uttrycker hon med en svartsjuk blick. Och hon gör allt för att övertyga oss, likt en duktig skådespelerska. Intressant nog är hennes röst mycket starkare på scen jämfört med hennes två skivor. Om man inte lyssnar noggrant skulle man kunna förväxla vissa av låtarna med snällpop. Men Asha Ali är inget intetsägande popsnöre, och det fattar man direkt när hon öppnar munnen på scen. Förhoppningsvis håller hon sig kvar på den svenska (eller varför inte internationella?) pophimlen i det långa loppet. Risken finns dock att den effektivt nerviga känslan som hon är så bra på försvinner när hon blir mer rutinerad. Tyvärr går vissa låtar på tomgång (särskilt mot slutet). Men det är lätt en känsla man får när höjdpunkterna är så många. Hon avslutar med två extranummer, bland annat den hittiga Fire, fire från den första skivan. Efter det är jag fullt tillfredsställd.