Storartat om konsten att minnas

Ytterst få svenska författare kan med sån kraft och formsäkerhet omedelbart fånga sina läsare. Hedwig Langemar skriver ett sirligt gammeldags brev till författaren Combüchen en dag. Så börjar det. Hon tycker sig känna igen sig och sin familj i ett avsnitt ur en av författarens böcker. Detta är riktigt, och under tio år växer brevväxlingen ut till denna roman. Heddas liv rekonstrueras, alltifrån de ungdomsår som blev mer uppbrutna och dramatiska än meningen kanske var för en medelklassflicka. Hennes familj har den klassiska patriarken i ledningen, dock sjuklig, hon har en bror som vill bli läkare, en annan vill till filmen och en den allra yngste, vars liv blir sorgligt. Modern är lite skugglikt osäker. Själva konstruktionen är konstfärdig, metalitterära figurer går in och ur skildringen, om det nu inte är i verkligheten. En Göran Sager-Larsson diskuterar litteratur med författaren själv, och är ingenting annat än en figur ur en tidigare roman. Sigrid fantiserar och broderar, Hedda håller inte med, är mer enkelt skuren och tänker på nutiden. Några byggskarvar syns inte eftersom fiktionen är närmast fulländad. Experimentromaner har lätt för att bli tråkiga, Combüchen har svårt för den egenskapen. Det är Stockholm och Heddas liv är hårt och man tror författaren. Det luktar trettiotal i Lund och man tror henne, det är scener från filmindustrins tidiga dagar, och man tror fortfarande. Däremellan de ytterst intelligenta brevkommentarerna till det man mints eller skrivit. Författaren vill läsa in bitterhet och offer i Heddas liv, men tillrättavisas av hon som levt det. Hedda är frilagd i det livsskede när allting var ovisst, när framtiden enbart var fråga. Egentligen borde hon vara bitter, eftersom hela familjesatsningen, i sedvanlig ordning, läggs på ena sonen. Att Hedda var den klokaste hörde inte dit, hon skulle bli sömmerska. Hon väljer alltså att vara klarsynt på sin ålderdom istället. Det kan låta som en omöjlighet att reda ut den litterära verkligheten från den dokumentära. De speglar varandra i denna roman, men det är inte krångligt som det låter, utan njutbart. Även Heddas brev är ju en skrift, en kommentar, de är inte hennes liv. Combüchen har en slags magisk och filmisk teknik där man förflyttas i tid och rum och gestalt med fenomenal skicklighet. Spill är ingen vanlig utvecklingsroman med en huvudperson som erövrar kunskap, värld och ställning. Det gör ju Hedda aldrig. Den är i stället en slags resonerande utredning kring ett liv, som antingen har varit eller kunde ha varit. Förutsättningarna är inte vår tids, inte idealen heller, inte ens referensramarna. Men det är liv, rikt och frodigt liv med släktingar, älskare och syskon. De är alla fästa i tiden med pricksäker scenografi och ideliga tidsmarkörer. Men kanske mest av allt, det är en berättelse om den svåra konsten att minnas detta stora liv.

Storartat om konsten att minnas

Sigrid Combüchen har skrivit en damroman, Spill. Jag skulle ta det för en ironisk grimas från den tid som talade om piglitteratur om det inte vore så att jag redan på bokens första sidor blir övertygad om det fullt befogade.