Storartat med lilla Sweet Louise

Louise Hoffsten tar inte så värst stor plats på scenen, formellt sett. Forfarande håller det att likna henne vid ett närmast försvinnande folkviseblont skogsrå, som i princip får rum mellan duschstrålarna. Men hennes röst - den fyller ut inte enbart själva scenen utan tätar även igen hela Stora salen i Kulturens hus, som för kvällen var sisådär halvbesatt. Norrbotten Big Band har uppenbarligen haft Sweet Louise högt på sin gäst-önskelista i flera år men kan nu kryssa över henne (dock förhoppningsvis inte för all framtid!), i och med den miniturné som hon genomfört med dem. Det var en kväll inramad av stadiga klassiker ur The Great American Songbook och fjäderlätt omarrangerade låtar ur Louise Hoffstens egen långa rockkarriär. Det fungerade ganska klanderfritt, förutom att några av låtarna helt enkelt enbart var totalt avslaget kolasega och hade mått allra bäst av att få stanna kvar i minnespåsen (i stället för Peter LeMarcs Som varje dag varför inte i stället den småfräckt trixiga Sockerkompis? Den hade Danne Johansson väldigt gärna fått sätta trumpeten i!). Däremot imponerades jag svårt av versionen av den evigt suggestiva Someone To Watch Over Me (ni vet: den där gamla klassikern som har förekommit i så många filmer och en gång på 1980-talet gjordes det ju också en film som döptes efter den). - En verklig favoritlåt, förklarade Louise Hoffsten och det bevisade hon genom sin ljuvliga fullträffstolkning av densamma, som Storbandet (under Håkan Broström) livligt föll in i. Storbandet hade för övrigt en (obs! ordvits!) stor kväll, när de tilläts rangera in en del bluesfeeling i helheten och solistprestationerna avlöste varandra på ett både artigt korrekt och livfullt välmodulerat vis. Endast den inledande hommagen till Cornelis Vreeswijk var Storbandets helt egna verk, annars var det samarbeten med Louise Hoffsten rakt över disk. Och bland annat undfägnades vi med intensiva röst- och musikmässiga laserstrålar som Hit Me With Your Love Thing, Komposten, Stormy Weather, den uppriktigt innerliga signaturen The Seduction of Sweet Louise samt extranumret I Live The Life I Love, I Love the Life I Live (det där är en titel som det inte är så svårt att skriva fel på). I det stora och det hela och alltså så det så: ännu en kvalitets(lördags)kväll, att foga till den vid detta laget rätt så ansenliga andelen av just precis sådana.

Storartat med lilla Sweet Louise

Louise Hoffstens röst fyller ut inte enbart själva scenen utan tätar även igen hela Stora salen i Kulturens hus, som för kvällen var sisådär halvbesatt.