Vi lever i en tid med flera samtidigt verkande konstbegrepp. Allt beror på vem man frågar. Den klassiska avbildningsläran, där kvalitet avgörs genom överensstämmelser med verkligheten, fortlever parallellt med modernismen och dess alltjämt giltiga krav på formella kvaliteter men med honnörsordet originalitet som bärande idé. De lever burna av ett publikt intresse. Dagens postmodernistiska idébaserade och interaktiva konst har sin bekräftelse från en konstvärld som i stort sett klarar sig utan publik. Modernismens gamla manifestskrivare föreställde sig en linjär konstutveckling där den ism de själva företrädde ersatte tidigare konstuppfattningar. Samma taktik använder dagens postmodernister som ihärdigt försöker klippa av banden till traditionen. Det är mest bara karriäristerna, samlarna och investerarna som förfäktar denna linjära konstutveckling eftersom den är bra för affärerna. Man nyinvesterar billigt och säljer dyrt. I stället skulle man kunna likna konstutvecklingen vid en ballong. Den expanderar åt alla håll ju mer man fyller den. Nya tekniker och visuella förhållningssätt ersätter ingenting utan kompletterar och i bästa fall berikar det som är och har varit. En utställare som på klassisk grund lätt faller publiken i smaken är akvarellisten Stanislaw Zoladz som nu ställer ut i sal 2 och 3 på Konsthallen i Kulturens hus. Han målar naturlyriskt det nordiska landskapet och dess klara ljus i en realistisk tradition med en sällan skådad hantverkskicklighet. Akvarell är en av de svåraste målarteknikerna. Den kräver mycket teknik för ett bra uttrycksregister samtidigt som den är så omedelbar. Man måste veta vad man gör, för det går inte att ändra i efterhand om man vill bibehålla lystern i färgerna. Zoladz behärskar akvarelltekniken till fulländning. Han schumrar torrt för att skapa risighet i björksnåren, han målar flödigt med bett i molnformationerna. Det ristas och slipas i papperet. Han använder akvarellpennor, täckvitt, ströpplar och stänker, blandar färgerna optiskt och mekaniskt, oerhört färgsäkert i lager på lager. Han vågar ta risker, det fräser till av rent smaragdgrönt i en presenning mot en grånad vägg. Längre bort efter samma vägg klingar en kadmiumröd accent och tänder det grå. Ett rött tak på ett vitt hus ilar som tandvärk mot grånade byggnader och i ett fönster hänger en klar coelinblå gardin. Han tejpar och reserverar och drar sig inte för att ge sig på vattenmotiv som är något av det tekniskt svåraste man kan göra. Vattenytorna är briljant utförda, man skönjer sjöbottnens färger och former genom och under den ständigt rörliga reflekterande ytan. Om vattnet är rörligt så är de övriga landskapsmotiven tysta och stilla. Inga människor syns till i bilderna bara till synes övergivna saker runt gårdarna. Många av motiven är från Norrbotten. Byggnader i Korsträsk och Kukkola varvas med fjällvidder och värmländska bondgårdar. Även några vyer från Lofoten ingår i utställningen. Man anar fotografiska förlagor till många bilder och det kan man fördra bara inte autenticiteten tar överhanden. Här upplever jag ibland ett problem. Det är detsamma som jag kan erfara i mycken fotografi, tekniskt är det oklanderligt men utsagorna om vår gemensamma verklighet blir mer fyllda av noggrann registrering än av kommunicerande innehåll. Jag undrar ibland vad bilderna vill mig bortom den perfekta avbildningens yta. Det gnager mig att jag inte alltid känner mig berörd av retoriken. Men visst finns det också poetisk styrka i all den här vältaligheten. En Älvstrand randad av skoterspår med sitt uppblötta snötäcke i förgrunden och med aprilhimlen coelin/koboltblå över de väderbitna husen blir sannare än verkligheten, så också Vårsol med det övergivna huset med sin blåa gardin. Jag vacklar omkring imponerad och bländad av tekniken och har svårt att förhålla mig till det jag ser. Är det storartad uppvisning, förförisk underhållning, själva hanteringen av mediet som är budskapet eller är det något jag har missat? Det gnager mig...
