Popterror består av fem jämtar och en västerbottning och alla är en bit under 30 år. Men vi måste backa bandet lite.
Östersundsbandet Vapnet gjorde för några år sedan ett medvetet val och ifrågasatte rockismen, popmusiken och turnerandet som livsstil, kan man säga. De gjorde musik som motreaktion till det alltmer standardiserade rebelliska. De började ifrågasätta en massa saker som jag upplevt som självklara. Exempelvis kaoset och de usla förhållanden man lever under som relativt okänd artist i Sverige. Det, av nödvändighet skulle jag vilja påstå, självvalda underdog-läget. "Vi mot dem"-andan. Allt det där som all underklass tvingas in i.
Och jag använder begreppet underklass i en tämligen vid bemärkelse. Men faktum är och har alltid varit att alla som jobbar med mindre artister - det kan vara skivbolag, bokare, tekniker, managers och så vidare - alltid tjänat pengar, på artistens bekostnad. Detta är inte bara kverulans. Alla utom de som faktiskt står för produkten får lön. Ju fler som jobbar med en artist, desto mindre blir det över till bandkassan. Detsamma gäller författarna och konstnärerna. Då är det i första hand förläggarna och galleristerna som ska ha lön. Vapnet tycktes mena att även om läget är så här behöver man inte låta det styra ens val och uttryck. Man kan spela musik som inte låter förbannad bara för att man själv är det. Man behöver inte gå på varenda efterfest med alla andra arga och orättvist behandlade stackare. De har gett mig något att tänka på.
Och denna långa inledning leder oss in på Popterror. För de är mig veterligen först med att inte vara påverkade av det jag är påverkad av. Det Vapnet medvetet gjorde motstånd mot är helt självklart för Popterror.
- Vi spelade i Sundsvall för ett tag sedan. Då lade vi oss extra tidigt för att orka upp och handla upp gaget på Ikea, säger bandets sångare Joakim Lindqvist.
"Vill inte bli kända"
- Vi vill inte bli kända, verkligen inte, säger någon annan.
- Däremot skulle vi vilja var med i På spåret.
Jaha, i stället för husbandet Augustifamiljen?
- Nej, vi vill vara med och tävla.
Och det här är också en grej. Här sitter de, hela bandet, och uttalar sig som en person. De har tagit "policybeslut", har ingen gemensam politisk agenda, men man försäkrar att alla är engagerade politiskt. Men eftersom man har olika åsikter om saker har man valt att inte sjunga om politik över huvud taget.
- Jag skriver texterna, men vi diskuterar innan vad de ska handla om. Det blir mycket uppväxt, mycket tidiga tonår. Om någon känner att det blir för mycket nostalgi eller inte kan stå för en viss rad eller så, då får man justera, säger Lindkvist.
- Det är samma sak med musiken, vi diskuterar innan vad det ska bli för slags låt, sedan skriver vi den i replokalen, tillsammans. Och så diskuterar vi. Och justerar.
- Vi dricker kaffe, någon har med sig fikabröd. Det ingår i repandet.
"Vi har tydligen höga krav"
Innan jag träffade dem föreställde jag mig Popterror som vilket grymt litet band som helst, inklämda i en van, sovandes hos vem som helst mot bensinpengar. Det låter nämligen så, passionerat, fullt ställ, lite som Masshysteri, fast mer pop än punk. Bandet ser förskräckt på mig som om jag kom från en annan planet.
- Nej, vi har inte spelat ute så mycket. Vi har tydligen ganska höga krav. Vi måste få hotell och så. Men vi älskar att resa tillsammans. Härnösand är Sveriges vackraste stad, säger någon. Utan att blinka, på fullaste allvar.
- Vi spelade i Skellefteå. När vi sade att det var roligt att vara där buade publiken. Men inte för att vi var dåliga, utan för att de tyckte att Skellefteå var dåligt. De bodde där!
- Vi håller på att göra ett album nu. Vi har diskuterat oss fram till hur den ska låta. Vi vann en poptävling och priset var att spela in i en studio i London. Så vi gör några låtar där. Det ska bli roligt!
Ett band som inte reflekterar över hur okreddigt det kan framstå att ställa upp i poptävlingar, som handlar på Ikea, som gillar Härnösand. För mig är det revolutionärt.
- Vi jobbar hellre med vänner än med producenter och sånt. Det är mycket viktigare att man trivs ihop. Vi tror dessutom att resultatet blir bättre.
Om man lyssnar på de två EP:s bandet släppt hittills kan man inte annat än att hålla med. Stora känslor i en liten värld. En värld som, så länge Popterror verkar i den åtminstone, verkar vara på väg att bli lite bättre.