Stor musik för små människor

På väg till Piteå hör jag Täppas Fogelberg inleda Ring P1 med att raljera lite över radioprogrammet Kalibers serie om rasismen inom Sverigedemokraterna. Vad ska de avslöja nästa gång, funderar Fogelberg. Att påven är katolik? I Studio Acusticums svarta låda, deras mindre scen, samlas skolbarn från låg- och mellanstadiet för att lyssna till Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen, publicerad första gången i samlingen Troll och människor I, 1915. Berättelsen handlar om ett bondpar som får sin lille son utbytt mot en trollunge - ett hiskeligt barn, "stor och ful med hår som borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret", som Lagerlöf skriver. Medan mannen med stöd av omgivningen vill behandla barnet illa, skyddas trollungen av mamman som allt eftersom åren går blir allt mer isolerad tillsammans med den lille. Allt offrar hon, till sist också mannens kärlek, och då händer sagans under. Trollens makt bryts och hennes egen lille rosige son kommer hem med en berättelse som ställer allt tillrätta. Som så ofta i sagorna säger slutet allt om berättelsens ärende. I det här fallet handlar det om den spegelvärld som varit trollens - varje gång mannen slog det lilla trollet fick människopojken också stryk och varenda gång människomamman tröstade och värnade trollungen visades samma godhet mot hennes son. En saga med ständig aktualitet med andra ord, en berättelse om godhetens överlägsenhet gentemot ondskan, uttryckt i det enkla - hur du själv vill bli behandlad ska du också behandla andra. Förmodligen har Sverigedemokraterna inte läst Lagerlöfs saga. I så fall skulle de nog inte ha försökt att göra henne till galjonsfigur genom att i ett tal påstå att hon nog skulle ha varit en av dem. Såna sagor skriver nämligen inga rasister. Bortbytingen är en stor satsning av Norrbottensmusiken. Sagan har visserligen tidigare gestaltats på scen, men nu har länsmusiken låtit tonsättaren Ingvar Karkoff skriva musik till. Kanske gick budet just till honom för att han tidigare framgångsrikt tonsatt en annan barnbok - Ulf Starks och Anna-Clara Tidholms Adjö herr Muffin. Här har vi alltså något så ovanligt i dessa tider som en nykomponerad musiksaga för barn framförd av en elitorkester med sättningen violin, viola, cello, flöjt, klarinett, piano och slagverk. Bara att få höra dessa instrument live torde höra till sällsyntheten för våra minsta. Och Ingvar Karkoff gör det lätt för barnen, krånglar inte till det, utan att hemfalla åt banaliteter. Formen är mycket enkel - en skådespelare (Catherine Hansson), en åttonde musiker om man så vill, som läser ur en stor bok intill en orkester som med hjälp av musik skapar stämning och förstärker berättelsen. Hästhovar klapprar, pappans käpp viner genom musiken, spänningar som stiger och faller. Lyckan hörs tydligt här, liksom också den djupaste förtvivlan. Stor musik för små människor. Bara tanken gör mig glad. Resten fixar musikerna.