Inte på grund av sitt kön, även om Englund, helt omotiverat, sa att pristagaren var kvinna innan han berättade vem hon var. Hon får priset för att hon är en oöverträffad mästare i konsten att skriva noveller. Alldeles oavsett kön är den kanadensiska författaren och novellisten sedan länge både läst och omtyckt, även om de svenska förlagen inte tror att noveller ”går hem”. Den i dagarna nyss utkomna, Tiggarflickan, som Karin Benecke överfört till svensk språkdräkt, gavs till exempel ut av Norstedts redan 1984, men gav väl inte tillräckligt med avans kan man tänka, eftersom de släppt titeln. Konstigt kan man tycka, eftersom Munro varit nobeltippad i många år. Men bokbranschen blir alltmer inriktad på kortsiktiga vinster, på kioskvältare och storsäljare och allt mindre på litterär kvalitet. På annat sätt går det inte att förstå det faktum att det som idag går att köpa i bokhandeln är utgivet på det lilla förlaget Atlas. Sedan 2009 har de hunnit med inte mindre än fem novellsamlingar.
Tiggarflickan anses vara Munros internationella genombrott. Precis som i sina andra böcker skriver hon här om människor från landsbygden i Ontario. Skillnaden är att i denna bok handlar alla novellerna om samma kvinna: Rose. Sammantaget är det tio nedslag i huvudpersonens liv, under fyrtio år. Varje novell bär tillräckligt med information för att vara sig själv nog, lästa efter varandra ger de en närmast fysisk uppfattning om vem Rose är. Läsaren kommer henne nära, i så många situationer, att man till slut tycker att man träffat henne på riktigt.
Och det är så Alice Munro arbetar. Hon går sina figurer inpå livet, ja närmre än så. Hon låter dem fundera och vackla, tveka och ändra sig, och hon låter det ta tid. Det verkar som om författaren har all tid i världen att beskriva och berätta, på ett sätt som det konstigt nog ofta inte finns plats för i en roman. Men när man läser mera noggrant ska man finna att hon valt varje ord med omsorg. Hon måtte ha strukit och skrivit om ett flertal gånger tills hon med väldigt små medel får fram det hon är ute efter. Som meningen: ”Från platser som Hanratty är det lättare för flickor än för pojkar att komma sig upp i världen.” Det är direkt och kristallklart. Genast tänker jag: Kramfors eller Överkalix.
I Tiggarflickan, liksom alltid, är frågan om klass och tillhörighet en viktig ingrediens. Rose köper angorajumprar för att hon tror att det är vad ”de intressanta” människorna har. Men även sedan hon förstått klädkoderna, känner hon sig nästan alltid ”fel”. Klänningen blir för blommig när hon blir trängd. Och hon skäms när hon blir osäker, när hon känner att hon inte har kontroll. Den skammen överför Rose på sina klädval. En iakttagelse som är på pricken. Jag känner igen mig.
En annan sak som händer under huvudpersonens "klassresa" är ”att det förstört hennes förmåga att betrakta hemmet som det naturliga, som den självklara bakgrunden.” Därför förlöjligar hon hemstaden och dess innevånare, och känner sig varje gång som en förrädare. Obehaget som följer kryper under skinnet på henne.
Det mesta som händer i novellerna, händer på insidan av människorna. Det är inget konstigt, udda eller spektakulärt med vad de upplever. Det är det som är så storslaget med Munros konst. Hon lyckas göra stor litteratur av alldeles vanliga, oansenliga människor i alldeles vanliga normala situationer i livet.