Under sommaren läste jag romanen av en ung författare där språket var fullt av stil, men utan kvalitet. Meningarna var proppade med avsikt: se jag behärskar en konsekvent oförmåga till uttrycksfull prosa. Jag lade undan boken.
Igår avslutade jag så läsningen av debutanten Stina Stoor och hennes novellsamling bli som folk. Den var likaledes full av stil, men också av kvalitet och det där som förr kallades estetik. Alltså förmågan att genom uttrycket förnya själva berättelsen.
Det är det senare som utmärker författaren. Andra, som skriver ändå, sysslar med redovisning. Det är en råhet att uttala detta, men det är sant.
En sådan som Stina Stoor, ännu en ny västerbottensförfattare, har ordet i sin makt och har valt rätt syssla. Hennes noveller rör sig i ett mörkt inland där handlingen får bäras upp av människor som inte kommer till karriärstegens högsta pinnar. Vilsna, men också fulla av kraft, fattiga ibland, men underfundiga och fyllda av stora berättelser.
Inte sällan unga människor på väg att ta det stora steget, som ser de vuxnas liv men ännu agerar som barn med sina egna hemligheter. Utanför gårdarna, i byarna med säregna namn står inte sällan en Zündapp, ibland bortglömd, ibland som det magiska tecknet på amorösa nätter. Inne i gårdarna (jag föreställer mig att de alla behöver ny färg) försiggår livet, på dialekt och utan omskrivningar.
Efter ett kvarts sekel som kritikerslav får jag allt oftare privilegiet att välja, och en författare som Stina Stoor väljer jag definitivt. Debutant dessutom. Hon kan så många sköna konster redan, de vackra och öppna novellsluten, de som anger: detta är endast ett utsnitt, inte hela livet, bara en utskuren del. Eller de perfekt infogade dialektismerna, de norrländska, staplade adjektiven, storblåmoccaburken. Jag kan föreställa mig att sydliga kritiker behöver en ordförklaring då och då, almyttje betyder rallarros, den är lika viktig som Zündappen i texterna, kanske viktigare. Och kangero betyder spindel. Hon hanterar dialekten poetiskt, med stor elegans.
Stina Stoor debuterar med en vig och ordslig prosa, fullt utvecklad i konsten att bära fram en berättelse. Ibland tar det magiska hand om utlägget, stämningen blir sagolik, drömd, hon har då stor kraft. Lägg hennes namn på minnet, hon lär återkomma med sitt språk.