Strindberg och hans hustru är en usel bok av en nu oläst författare, Sven Stolpe. Den brukar kosta några tior antikvariskt, men jag fick den för tre kronor på loppisen i Ljusdal. Eftersom den var i två band blir summan/bok lägre, men är ändå tveksamt hög.
Sven Stolpe är, och förblir, dålig. Hans stil är trött som en konservativ hund. Att han tog sig för att skriva romaner är en gåta och detta verk anses så obetydligt att det inte går att finna en enda kommentar, varken i litteraturhistorien eller på nätet. Det är en bedrift. Men så var Stolpe också en vetenskaplig legend (litteraturvetare) om vilken det sades, att visserligen var han noggrann med källhänvisningar, men tyvärr hade också alla källor förkommit. Och om hans metod: först kastar du pilarna och därefter ritar du tavlan runt om. Med det eftermälet är det bättre att vara bortglömd.
Strindbergslitteraturen, den kommenterande-vetenskapliga, är enorm. Redan den skönlitterära är betydande och rymmer det ytterst välgjorda, som PO Enqvists Tribadernas natt, det medelmåttiga som Henning Mankells korta pjäser och det bottenlösa, som Sven Stolpe. Hans prosa om August Strindberg och Siri von Essen är obeskrivlig i dialogens platthet, abnorm i sin moralism och tondöv i sin komposition.
Han dög att skratta åt en gång, den snabbpratande Motalalektorn som var mer konservativ än påven och minst lika katolsk. Det var under sin storhetstid, för länge, länge sedan. Inte ens de nykonservativa tycks ha återupptäckt honom. Endast i sommarens marknadsstånd har han ännu ett liv, visserligen trångt, mellan Susanne Lanestrand och Sidney Sheldon.