Kvalitetskabelkanalen Showtime fortsätter att anslå en försvarlig del av sin anslagsbudget till att slå ihop imponerande och resurskrävande historiska serier. För något år sedan sjösatte de den både av sex och våld välstofferade serien The Tudors, om den engelske monarken Henrik VIII:s omättliga faiblesse för varierande frivola eskapader och äktenskapliga trassligheter, och som en värdig efterträdare till den anländer nu här The Borgias, en påkostad serie som berättar om en tid (slutet av 1400-talet och begynnelsen av 1500-talet) när även katolska påvar betedde sig som vanligt folk - höll sig med älskarinnor, fick barn både inom och utom äktenskapet, var ständigt kåta och hade hur mycket sex som helst, beordrade tortyr, utpressning och mord samt både tog och gav mutor. Allt (eller i alla fall det mesta) i Guds heliga namn.
Rodrigo Borgia (utomordentligt och härligt lömskt spelad av den som alltid lika formidable Jeremy Irons) var ledaren för en djupt korrupt spanskättad renässansklan, som då han 1492 skamlöst intrigerade till sig påvetiteln under namnet Alexander VI inledde en era av exempellöst stökiga äventyrligheter inom den katolska kyrkan.
Hans olika söner och döttrar vansläktades absolut inte utan vandrade villigt vidare i faderns amoröst ränksmidande fotspår. Sönerna Cesare, Juan och Joffre gjorde vad de förmådde för att bli något betydligt mera än obetydliga historiska fotnoter och detta gällde även för den sällsamt vällustiga dottern Lucrezia (spelad av Holliday Grainger) som hade hur mycket otillåtna och omoraliskt illegala aktiviteter som helst för sig. Typ hela tiden.
En väldigt snaskig och korrupt tid i den europeiska historien skildras kreativt av regissören och manusförfattaren Neil Jordan (med filmer som bland andra The Crying Game på sin meritlista) och liksom i The Tudors läggs en hel del frikostig spel- och manustidmöda ner på både sex och våld. Och det är ju fridfullt så.
Snyggt spel, stundtals lite väl virrig intrig och sammanlagt nio delar i den första säsongen. Men en andra är redan rekvirerad!
Strike Back, vars första två och med varandra sammanhängande episoder premiärvisades hos Canal + i måndags men som lär repriseras hos kanalen, är en påkostad thrillerserie i tio avsnitt. Fullständigt fullspäckad av manligt drypande testosteron, men med en rejäl dos av "har-vi-ändå-inte-sett-det-här-förut"-mentalitet och av frikostigt skjutglad monotoni också.
Serien har på sina håll jämförts med den action-hamrande 24, med Kiefer Sutherland som agenten Jack Bauer som under åtta säsonger aldrig någonsin syntes vare sig sova eller besöka toaletten (en oändlig sällskapsblåsa?), men den jämförelsen håller knappast.
Där 24 använde sig av ständigt uppskruvade intriger med, åtminstone i vissa av säsongerna, så skyhög spänningsfaktor att man bokstavligen fick fysiskt ont av att uppleva den, och en klippteknik som höll pulsen ständigt hög, är Strike Back någonting betydligt mera förutsägbart.
Serien bygger på en skildringar av pseudonymen Chris Ryan (ett alias för en autentisk brittisk specialagent) och sysselsätter sig med den internationella jakten på terroristen Latif, ledd av de oftast springande två muskelpaketen; en britt och en amerikan (Philip Winchester och Sullivan Stapleton) engagerade i den hemliga engelska antiterroristorganisationen Section 20.
Visst går det hela undan i en helt åksjuk hastighet och i andningspauserna slänger man in obligatoriska och rätt intetsägande sexscener men: det känns i ändå allra mesta fall som något relativt befriat från en djupare mening.
Fast ämnet är ju, i och för sig, ändå tyvärr ständigt aktuellt.