ny bok"Det här är för djävligt", sa Sven Otto Littorin om Pontus Lundkvists moderatkritiska serie Golfarupproret, som publicerades i tidningen Galago i ett nummer som spreds av bland annat LO (vilket framför allt var det "fördjävliga") under valrörelsen 2006. Till och med Carl Bildt uttalade sig myndigt på sin blogg. Serien, ett stycke förvisso grov och underbart sedeslös satir, triggade igång en spelad indignationskampanj bland borgerliga opinionsbildare. Här, äntligen, en tacksam projektionsyta och något som kunde avleda debatten från väsentligheter. Inte fullt lika upprörda var man några år senare över Littorins vandel med kvinnor och Bildts blodiga oljeaffärer i Sudan.
En dråplig scen i den film som är spektakelsamhället. Lundkvist redogör för den och för efterspelet i sin bok Full sysselsättning, som är hans första egentliga seriealbum. Boken samlar en längre tids produktion, allt från enkla skisser till mer omfångsrika serier i fyrfärg. Det bidrar till den stökiga och febriga känslan i läsningen. En imperfektion som gör avtryck. Svårförglömlig är till exempel enrutingen med mannen i röd kostym, till utseendet hemmahörande någonstans mellan François Bronett och Fredrik Reinfeldt, som slår ut med armarna och utbrister: "Klart det är fel att mörda små barn, men det får ju inte gå till överdrift åt andra hållet heller."
Främst ägnar sig Lundkvist åt just politisk satir. En given jämförelse är den med Lars Hillersberg, även om Lundkvist kommer från ett delvis annat håll. Do it yourself-kultur, punk, fanzinemiljöer, oljud. Den som sett hans kortfilmer (de finns på YouTube) eller läst publikationer som Mina ögon!! Mina ögon!!! eller Det grymma svärdet känner igen estetiken, som inte tycks bunden vid ett enskilt medium, utan antar skiftande, bågnande former.
I Full sysselsättning drar det förstås åt vänster, som sig bör (en uppriktig högersatir låter nog vänta på sig, även om här finns ett fiktivt exempel på hur i grunden otänkbart det vore), men när Lundkvist närmar sig de mer konkreta politiska doktrinerna stänger han in sig i något som passar honom sämre.
Hellre verkar han stamma från ett mer anarkistiskt landskap, bortom realpolitikens djupt långtråkiga manege.
En svartsynt, charmigt asocial drömmare.