Stöd kulturen - starta en fond
Det här är inte riktiga citat även om de flesta aktiva kulturarbetare i landet någon gång kan ha sagt något liknande. Speciellt i december när projekt avslutas och ska redovisas. Föreningar och organisationer, sammanslutningar och institutioner svävar den här tiden på året i en sugande ovisshet om hur verksamheten ska finansieras nästa år. Om erfarenheterna av ett framgångsrikt utvecklingsarbete ska skingras med medarbetarna eller kunna driva gruppens gemensamma arbete framåt.
Kulturens konstanta underfinansiering är mer än gnäll, den är ett centralt problem. Den tvingar etablerade institutioner att vända sig till de tillfälliga projektens ekonomi när verksamheter ska utvecklas eller ha för lite personal. För de mer löst sammansatta organisationerna och enskilda konstnärer är underfinansieringen av ett annat slag. Man finansierar helt enkelt det konstnärliga arbetet själv genom lån, brödarbete eller liknande. Och för dem betyder ett projektbidrag snarare allt eller inget.
Kulturen kan inte heller rationaliseras på samma sätt som industri eller administration. Ovillkorligen är den ett människo- och kunskapsintensivt område. I det utforskande arbetssätt som med nödvändighet krävs för att kunna göra nytt av gammalt, till exempel spela klassiker, eller formulera en berättelse, känsla, ur samtidsbruset ingår dessutom ett mått av långsamhet och dead-end spår. Det måste vara så. Att alltid avkräva ett resultat som går likt tåget är förmätet och korkat.
Lika fullt behövs en god ekonomi för att arbetet ska gå genomföra. I dag är den mesta kulturproduktionen offentligt finansierad via treeningheten stat, kommun och landsting. Men det räcker inte för att utveckla konsten. Att lösa underfinansieringen med att öka graden av skattefinansiering är en väg, och i många stycken sympatisk då den visar att ett rikt land orkar hålla sig med en rik kultur. Men det finns andra och för de bemedlade kanske mer lockande.
I Norrbotten och för övrigt även i Västerbotten råder skriande brist på olika fonder att vända sig till. Förutom det alltför svaga tillskottet av medel skapar förhållandet också en likriktning av vad som faktiskt sedan genomförs. Trender slår hårdare, vem försöker med ett barentsprojekt i dag? - och kulturlivet liksom forskningen blir sårbarare.
I ett sådant perspektiv är författaren Bengt Pohjanens stipendiefond grundad i samband med firandet av hans 60-årsdag ett både friskt och glädjande initiativ.
I en tid när man i Norrbotten till exempel benämner filmproduktion basnäring, och där produktionen men också efterfrågan av olika konstformer tycks öka, krävs det en rejäl satsning för att lösa finansieringen. Fler och ekonomiskt starka aktörer, privatpersoner såväl som företag, borde ta efter Bengt Pohjanens exempel och grunda stabila fonder för kulturproducenterna att söka pengar ur.
Så jobbar vi med nyheter