Universum. En natt under stjärnor. Varför fylls vi då med gammaldags andakt inför stjärnesfären över oss? Trots allt det vi vet, trots att den, helt alldagligt, även ligger under oss. Trots vår allmänbildning om svarta hål, Big Bang, singulariteter och mörk materia, kanske rent av om sedelagen. Varför denna andakt? Kanske känner vi vinden från den yttersta gåtan blåsa genom vår begränsade förmåga att förstå. Kanske känner vi tryggheten i att aldrig riktigt förstå, i att inse att det alltid finns någonting innanför svaret. Det är som Xenons paradox, pilen kommer aldrig fram till målet. Vetenskapen har svaren, brukar det heta. Men vetenskapen har också de ständigt återstående frågorna. Det är dess begränsning. Vetenskapen analyserar egentligen inte verkligheten, utan vår begränsade varseblivning av verkligheten. Den ytterst kloke danske atomfysikern Niels Bohr säger: Fysik är inte naturen, utan vad vi kan säga om naturen. Läste han Wittgenstein? I vår del av världen är det nästan alltid kallt under stjärnorna. Det finns inga sånger på svenska om det romantiska i att sova under dessa främmande solar. Kylan tvingar oss inomhus, till människans värme. Från osäkerhet och hänförelse till trygghet i det vi har och vet. I en dunkel mening från 1914 säger Wittgenstein: "Logiska s.k. satser visar språkets och därför universums logiska egenskaper, men säger ingenting". Är det förklaringen till den paradoxala trygghet man känner under åldrat ljus och världar som försvinner från oss, allt snabbare. Jag förstår den inte, men det händer att den är större tröst än människor.
