Stina Ekblad läste dikt som smärtar

Nej - jag vill inte gå ifrån. Medan jag sitter här återsamlas publiken efter pausen i Christinasalen. Återvänder till Jean Sibelius vars Valse triste fick avsluta den första avdelningen. Nu ska Love Dressingar i stället närma sig tre solostycken för piano. Själv är jag kvar i den där valsen som låter så lätt, leker så smeksamt innan den går in i något slags musikaliskt oväder. Tonerna liksom bråkar med kompositionen men innan stycket är över återvinns det ljuslätta, somriga. Med musiken blandas den här kvällen finlandsvenska poeten Solveig von Schoultz texter. Mycket troligt förstärker de också upplevelsen av natur i musiken. Det handlar mycket om fåglar, insekter och lite om Gud. Stina Ekblad, skådespelerska men också professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm har valt hennes poesi av flera anledningar: Författaren föddes för 100 år sedan, har en rik produktion av både prosa och poesi men en förhållandevis undanskymd plats i den svenska litteraturen. Kanske viktigare ändå - hon är den första författare Ekblad mötte. Vill du läsa hette den läsebok som användes där i hennes "barndoms bondby i Österbotten" och en av författarna var Solveig von Schoultz. Och Stina Ekblad läser med all förväntad konstfullhet, en arm sträckt mot luften, en mun som lämnas öppen för att följa det ord som just lämnat den en bit på väg. Det är vackert att se på. Men dikten om den lurade burfågeln smärtar: "stilla satt hon med ryckande vingar/sådan sjöng hon". Där finns också den fångade kvinnan i sina höga klackar, med dämpade kroppsrörelser, fråntagen sina drömmar, med nedtonade vilja klädd som just hennes tradition kräver. Sedan vet jag inte om det är på grund av alla Solveig von Schoultz diktade fåglar eller för att bilden är viktig för mig, som jag får för mig att dessa passionerade musiker på scenen fått fel kläder på sig. Men ändå, varför är den klassiska musikens solisters uniform dyster, varför väljer man skatans svarta vita när det därunder finns en sådan färgrik kraft? Som i kväll när violinisten Tobias Ringborg vrider livets must, stillhet, smärta och lek ur sitt instrument i Tor Aulins fyra akvareller så att jag häpnar. Ur Stefan Mårtenssons klarinett stiger i stället märkliga berättelser, korta underliga. Till detta borde de i stället för detta tråksvarta bära något annat, märkvärdigare. Göra som fågeln i dikten bli en nattfågel med bröst av pärlemor. För en konsert är inte bara örats upplevelse, utan också ögats.