Huvudpersonen i Helena Loofts nya roman, Pappa, vet du vad jag drömde?, heter också Beatrice, men här är det hon som gör en helvetesvandring en dag i Stockholm/underjorden med Vergilius Eneiden som klangbotten och med en otäck best, skulden, som följeslagare. Bokens vackra omslag understryker de litterära förlagornas betydelse. På ena pärmen ser man en del av Turners målning Dido Building Carthage, den Dido som enligt legenden grundlade Kartago och som upplevde en tragisk kärlekshistoria med Vergilius hjälte Eneas. Berömd är sjätte sången i Eneiden, där Eneas under sin vandring i underjorden bland de döda möter den olyckliga och förbittrade Dido, som tagit livet av sig för hans skull.
Kartago, som romarna i grunden förstörde, får stort utrymme i Loofts bok. Mångudinnan Tanit, Baals maka, en himmelsk krigsgudinna som dyrkades som beskyddare av Kartago, återfinns som symbolisk figur på försättsbladet.
Berättelsen är skiktad i flera plan, ett litterärt, ett mytologiskt/religiöst och ett vardagligt modernt som beskriver den 22-åriga Stockholmstjejen Beatrices vandring i ett ödsligt Stockholm. Hon är den verkliga antihjältinnan, destruktiv och utan livskraft. Beatrice driver omkring ständigt hemsökt av skuldkänslor, personifierade av skulden, en vasstandad demon med svans, som hon för fruktlösa dialoger med.
Hon skyller aldrig sin olycka på någon, hon har växt upp i ett borgerligt hem, i en familj där alla är ganska lyckade utom just hon. Hennes bottenläge tycks sakna förklaring, det verkar vara ödesbestämt. Så här beskriver hon sig:
"Vad vill jag? Jag vet inte. Jag har ingen vilja. Så jag nöjer mig med att säga nej. Nej till pappa och mamma och syskon och vänner och arbete och kärlek och liv och död. Sådan är jag. Negativ, bortvänd, fientlig. Och underjorden är en plats för tvivel, utan krav på resultat. Ett tillhåll för gastar. För schakaler och hyenor. För allt som krälar och kryper och hukar och flyr".
Det citerade stycket är representativt för bokens stil. Looft skriver i stackato, korta meningar, korta kapitel, välformulerat och stilsäkert. Man skulle kunna beteckna boken som en lång svit prosadikter, somliga rytmiska och lyriska, andra mera prosaiska.
Pappan är inte riktigt av denna världen, dels är han en jordisk man men i andra sammanhang har han stora likheter med Gud. Och drömmen som Beatrice avslöjar i sista kapitlet syns handla om att vara Guds jämlike. Men det ville Satan också, han som säger nej och inte vill tjäna.
Författaren har sagt i en intervju att hon gillar att läsa böcker där det inte händer så mycket. Jag däremot läser hellre händelserika romaner, att läsa om ett eländigt tillstånd i 200 sidor finner jag ganska tråkigt och enahanda. Och jag fattade aldrig riktigt sambandet mellan alla klassiska intertexter och den stackars stockholmska Beatrice.